Ett livsöde

Det här är Sandy. Han är 18 år och försörjer sig genom att sälja chapati, en slags pannkaka som förmodligen hade kunnat beskrivas som Ugandas svar på Englands fish 'n' chips, Danmarks pølse eller USAs cheesburgare. Ja, ni förstår, det rör sig om något som berör hela den ugandiska folksjälen, och bidrar till att hålla gemene man mätt och lycklig. 

Men just 'lycklig' är nog inte ett ord jag hade använt mig av för att beskriva Sandys sinnestillstånd. Sedan hans regeringstrogna soldat till far blev dödad i strider med Joseph Konys LRA (se tidigare inlägg) fick hans mor kämpa dagligen för att se till så att inte Sandy och hans tre yngre syskon skulle duka under för alla svårigheter som drabbar en fattig i landsbygdens Uganda, svält inte minst. Som väl var fick Sandy en välgörare från Storbritannien som sörjde för hans skolgång under dessa svåra år, vilket gjorde att han åtminstone kunde få en utbildning värd namnet.

För ett år sedan skulle dock Sandys livsvillkor komma att förändras ytterligare en gång, och återigen till det sämre. Det var när hans mor gick bort i malaria som det inte längre blev ekonomiskt hållbart för honom att gå kvar i skolan. Även om skolavgiften fortfarande betalades av hans brittiske välgörare, så hade han inte längre råd att betala resorna från och till skolan. För att hans yngre syskon skulle ha möjligheten att fortsätta sin skolgång tvingades Sandy öppna ett chapati-stånd, där han nu arbetar sju dagar i veckan. 

När jag står och väntar på att han skall göra klart min rolex (stekta ägg rullade i en chapati, rolex --> roll+eggs), kommer en av Sandys vänner fram och hälsar hjärtligt. Det är tydligt att de två är nära vänner, och de samtalar under ett par minuter innan vännen åter beger sig, tuggandes på en nygräddad chapati. Konversationen hölls förvisso på Acholi, det lokala språk som talas i delar av norra Uganda, men jag får återberättat för mig att vännen var en tidigare klasskamrat som nu skulle återgå till sin läxläsning. Sandy sjunker in i djupa tankar, och hans panna veckar sig. Han berättar bekymrat att det är hans högsta önskan att få avsluta sina studier, och kanske till och med studera på högre nivå. Han skulle vilja bli ingenjör, säger han, men, lägger han till, som det ser ut nu så får han nöja sig med att sälja chapatis. Det går inte ihop sig annars.

Det som är mest dystert med Sandys situation är att han långt ifrån är något extremfall i norra Uganda, där krigets plog har format land och folk. Det är snarare så att hans exempel inte är någonting man längre höjer ögonbrynen åt i denna region. Det är bara ytterligare ett livsöde, precis som alla andra.

Common people

På vägen hem från Kidepo NP stannade vi även förbi i en by, bebodd av en skara människor tillhörandes den etniska gruppen 'Karamojonger'. Eftersom dessa människors traditioner och sedvänjor skiljer sig en smula åt gentemot våra högst normala svenska traditioner, såsom att dansa groddans runt ett blom-beklätt kors för att sedan dricka sig redlös på häxbrygder som kan få gomspenen att vilja krypa upp och gömma sig i näshålan, så tänkte jag berätta lite om vad dessa människor företar sig för märkvärdigheter. Innan den etnologiska lektionen påbörjas skall vi dock ha en historisk dito, helt enkelt för att härröra ursprunget av detta folk.

Karamojongerna residerar idag ungefärligt vid foten av den röda luftballongen

Som den smått fantastiska illustrationen ovan påvisar, så utvandrade en skara människor från Etiopien på 1600-talet. Det är oklart varför, men troligtvis till följd av någon form av intressekonflikt, så valde man att dela upp sig någonstans längs vägen, sannolikt på gränsen mellan Uganda och Kenya. Där den ena grupperingen valde att fortsätta söderöver, avvek den andra åt nordväst. Den förstnämnda skulle komma att bli vad vi idag refererar till som Massaj-folket, och residerar idag på gränsen mellan Kenya och Tanzania. Den andra gruppen skulle dock komma att delas upp ytterligare en gång, något som inträffade runt trakterna kring det som idag alltså är Kidepo NP, där en fraktion alltså valde att bosätta sig och forma Karamojong-folket. Anledningen till att man än en gång valde att dela på sig är dock inte lika höljt i dunkel, då man kan ana motiven i etymologin kring just ordet 'Karamojong', som helt sonika betyder "de gamla männen kan inte vandra längre".

Jonathan blev direkt ett med Massajerna under vår vistelse i Kenya sommaren -09

Då Karamojongerna lever i ett område som är torrt och således inte lämpar sig särskilt väl för jordbruk, har man till största del fått ägna sig åt boskapsskötsel och jakt. Man kan även sägas ha kombinerat dessa två sysslor, då man även gjort det till ett kännetecken att jaga andras boskap. Karamojongerna är mycket illa omtyckta av angränsande regioner och etniciteter just till följd av detta faktum. Från Karamojongskt håll rättfärdigar man det hela med att iskallt hävda att "alla djur tillhör Karamojongerna via en gudomlig rätt". Vad enkelt saker kan vara ibland.

Djurhållning utgör en stor del av Karamojongernas livsnäring

Trots det varma och ogästvänliga klimatet som alltså inte lämpar sig för jordbruk finns det somliga Karamojonger som betraktar 30 grader i skuggan som "något kyligt"

Ytterligare en märklig företeelse bland Karamojongerna är sättet mannen betraktas giftasmogen på. När mannen känner sig redo för att ta klivet in i vuxenvärlden och gifta sig med kvinnan i sitt liv, krävs det att han först besegrar samma kvinna i en brottningsmatch. Man måste alltså visa sig starkare än sin blivande maka för att äga rätten till henne. Återigen måste man konstatera hur lätt saker och ting fungerar i Karamojongernas liv. Så självklart liksom. Sedan kanske man ska lägga till att det inte är ovanligt för en karamojongsk man att ha uppemot tio fruar. Slutsats: Antingen så är de karamojongska männen virila bestar, alternativt så är de karamojongska kvinnorna ena riktiga sillmjölkar.

Karamojongernas traditionella dans, som innebär att man helt enkelt hoppar upp och ned. Inga krusiduller. Bilden är för övrigt tagen under en bröllopsceremoni. 

Ytterligare en idiosynkrasi som går att finna hos denna något besynnerliga grupp människor är deras maktsystem, där en generation i sänder äger makten att bestämma över gruppen. När den yngre generationen tröttnat på den äldres styre, och dessutom är tillräckligt stark mantalsmässigt, får gamlingarna lämna ifrån sig makten. Detta sker ungefär med 50 års mellanrum, varpå man kan undra vad som händer med den intermediära generationen.

'Bandas', alltså halm- och lerhyddor är allestädes förekommande i Uganda

Slutligen, så anses inte mannen vara far till sina egna barn, utan bara 'avlare', såvida han inte väljer att betala sin avelspartner i boskap, för att på så vis få äganderätten till sin egen avkomma.

Sammanfattningsvis verkar det vara tufft att vara man hos Karamojongerna. Jag får nog helt enkelt hålla mig till svenskar, våra barocka groddanser till trots.

Lördag = Lögningsdag hos Karamojongerna

...Och så ännu en solnedgång

Common people

Kidepo NP

Som jag i ett tidigare inlägg nämnt var jag vid ett tillfälle på väg från det berömda 'A' till det minst lika omtalade 'B'. Jag har nu hållit er på halster alltför länge, och det är hög tid att jag avslöjar vad detta 'B' är. Det var nämligen som så att vi hade styrt vår kos mot nordöstra Uganda, och närmare bestämt nationalparken Kidepo.

Kidepo, markerat med ett 'A' på kartan

Som jag redan vid tidigare tillfälle nämnt, så gör sig vissa inlägg bättre utan några alltför långa förklarande texter. Detta är alltså ytterligare ett inlägg i den kategorin.

Solitära solrosor solbadar i solglansen

Fr.v.: Simon (Tanzania), Alice (Ita), Simone (Ita), Elsa (Kan) & Mauricio (Mex)

I förgrunden till solnedgången syns Nabil (Kan), vår organisatör med litet 'o'

Soluppgång i Kidepo

De alltid lika fascinerande Kigelia-träden, a.k.a 'sausage tree'

Världens kanske bästa kurragömma-gömställe: det buphaga-fågeln hittat längsmed buffelns kotrad

Simba fyller tarmen med buffelkalv...

...medan Nala begrundar livets alla besynnerligheter, såsom förekomsten av turister som finner det underhållande att titta på när man intar dagens första mål mat

Ett par långhalsar gick även att skymta...

....liksom något så anmärkningsvärt som en svartvit-randig häst!!

Wave Of Mutilation

Huruvida människan är god eller ej är en fråga som har ältats av filosofer i århundraden, och kommer troligtvis att fortsätta göra så tills den dag då vi förgör vårt eget släkte och/eller planet. Ett utav de starkaste argumenten för det misantropiska av dessa alternativ är förmodligen förekomsten av krig i världen. Kriget som sådant har genomgått något av en transformation det senaste halvseklet. Från att företrädesvis ha varit definierat som en väpnad konflikt över två eller flera nationsgränser, handlar det numera nästan uteslutande om dispyter inom ett lands gränser, något som såväl Syrien- som Malikonflikten är tragiska, samtida exempel på. Givetvis har även Uganda haft sin beskärda del av inbördeskrig, och och så sent som 2006 levde 1,8 miljoner Ugandier i s.k. IDP-läger (Internally Displaced Person), läger som upprättas för internflyktingar. Anledningen till att alla dessa människor var på flykt, var gerillan 'Lord's Resistance Army' (LRA) och dess ledare Joseph Konys skräckvälde i norra Uganda.

Joseph Kony

För att hitta ursprungskällan till konfliken får vi gå tillbaka till 1986, då NRA, och framförallt dess ledare tillika den nuvarande president, Yoweri Museveni tog vid makten i Uganda. Eller egentligen bör vi gå ännu längre tillbaka i tiden, till tiden då Uganda stod under det världsomspännande brittiska kolonialväldet. Det var här grunden lades till denna konflikt, då man av praktiska skäl lät norra Ugandas invånare utgöra de militära styrkorna, medan man åt befolkningen från de södra och västra delarna lämnade att sköta de kommersiella intressena. Detta fick dock konsekvenser i form av att Acholi-folket, som har sitt ursprung i de norra delarna, fick en stark maktposition i landet, och kom att bli dominant inom den politiska sfären. Om vi nu rör oss tillbaka dit stycket började, så begick NRA strax efter maktövertagandet 1986 hämndaktioner mot de forna översittarna i norr. Detta fick till följd att LRA började ta form, som en form av motreaktion på motreaktionen alltså. Det hela började med småskaligt gerillakrig, där regeringen och dess styrkor var den självklara motståndaren, men det skulle snart komma att spåra ur fullständigt.

En, av LRA, stympad Acholi-kvinna

LRAs motiv var från början relativt tydliga, då man proklamerade att man ville få regeringen avsatt och aspirerade själva på makten. Man ville i samband med detta även införa ett teokratiskt styre i landet och Kony var då den självskrivne ledaren, då han enligt egen utsago är "Guds talesperson". Dock bleknade motiven med tiden, då man begick våldsdåd på sitt eget Acholi-folk med motiveringen "att eftersom de inte stöttade LRAs kamp, förtjänar de att straffas". Det LRA gjort sig särskilt (ö)kända för är bortförandet av unga Ugandier av bägge könen, där man utnyttjar pojkarna som barnsoldater och flickorna som sexslavar - det sägs att Kony själv har uppemot 60 fruar. Uppskattningar som gjorts pekar mot att LRA har berövat mellan 35000 och 60000 barn deras frihet.

Anakas gamla skola, nedbränd av Joseph Konys soldater

 Man går in i byar, plundrar, bränner och skövlar allt i sin väg. Ingen skonas. Detta har naturligtvis satt sina djupa spår hos lokalbefolkningen. Häromdagen åkte vi på en sparsamt trafikerad väg, och då vi svängde runt en dold krök såg vi framför oss två barn bärandes på vatten, uppskattningsvis tre respektive sju år gamla. När barnen fick syn på oss, fick de panik och slängde allt vad de hade och sprang till deras hem, där föräldrarna höll på att rensa ogräs. Jag förstod först inte vad som pågick, utan fick förklarat för mig att dessa barn var traumatiserade till följd av LRAs härjningar. Vi stannade då till för att visa dem att vi inte ville något illa, och försökte tala de skärrade barnen till sans, innan vi fortsatte vår färd.

Detta är väl förvisso en ganska harmlös händelse, men påvisar ändå vidden av det skräckvälde man utövat i regionen, och de mentala ärr man efterlämnat.

Att droga barnsoldater för att få dem att tro på sin egen odödlighet är inom LRA ett standardförfarande

 Allteftersom tiden gått har man skaffat sig alltfler motståndare, även på den internationella arenan. LRA har på senare år tvingats ut ur Uganda, och efter att ha plågat Ugandas västra granne DRC under några blodiga, fasansfulla år, håller man troligtvis numera till i den Centralafrikanska Republiken. Afrikanska Unionen har idag avsatt 5000 man enbart för att förgöra Kony och hans undersåtar. Till och med USA har avsatt en icke-stridande trupp om 100 man (vilket naturligtvis föranlett protester i hemlandet mot att man jagar kristna). Förhoppningsvis kommer man att lyckas med att neutralisera LRA inom en snar framtid. Spåren, såren och minnena kommer dock leva kvar i många generationer.

Wave Of Mutilation

Every child is talented

På vår väg från A till B så valde vi att utnyttja en av de lokala skolornas bekvämlighetsinrättningar, då nöden sin vana trogen gjorde sin påmind. Väl där var det svårt att undgå de förmaningar som beklädde byggnadens fasad. Utan att på något sätt lägga några värderingar i detta faktum, låter jag nu bilderna tala sitt eget språk.

 

Jorå.

Äras den som äras bör

Egentligen var inte syftet med den här bloggen att blanda in andra aspekter än sådana jag själv har en direkt eller indirekt koppling till i min anspråkslösa vardag här i Uganda. Men så är det som det är ibland, och under ett av detta ögonblick då ibland infann sig, så sprang jag på en artikel på den stundom glimrande sidan 'Africa's a country'. Artikeln behandlade Nobels Fredspris, vars jury häromdagen delade ut årets pris till organisationen OPCW (Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons), en vinnare som, till skillnad från flertalet tidigare pristagare, nästan står ut genom att inte vara ett kontroversiellt val. Kanske har norrbaggarna tröttnat på all kritik de får år efter år för deras, till synes, inte alltid så genomtänkta val. Man behöver inte sträcka sig alltför långt i sin minnesbank för att fiska upp EU (där Jabba the Hutt-kopian Barrosso tragiskt nog fick ta emot priset), och inte långt därefter hittar man bland andra Yasser Arafat och ingen mindre än Barack Obama (som US&As fjärde sittande eller f.d. sittande president att erhålla priset...). Artikeln handlade hursomhelst om fredspristagare genom tiderna som ur ett utvecklingslands perspektiv framstår som kontroversiella, men där den åsikten bara emellanåt delades av den kontemporära västvärlden.

Trots att OPCW till synes verkar vara en minst sagt hedervärd organisation kan man inte annat än undra om inte norrbaggarna underminerat sin egen verksamhet genom sina historiska klavertramp? Dock skall man alltid minnas att det är väldigt lätt att kritisera, i synnerhet då man sitter på information som vid tillfället inte fanns tillgänglig. Men detta är bara en förmildrande omständighet, och inget som helt friar kommittén i mina ögon.

En ANC-anhängare (ja, fredspristagaren Nelson Mandels parti) sätter eld på en oliktänkande. Gör detta Mandelas tilldelning av priset mindre legitimt?

En person som nämnts som en het kandidat till priset under återkommande tillfällen är Dr. Denis Mukwege, en gynekolog verksam i ett av de värsta krigs-intermezzon som pågår i vår värld för tillfället. Med risk för sitt eget liv hjälper han oskyldiga kvinnor som soldater förgripit sig på, ibland på order av deras överordnande, men inte sällan på eget initiativ. Margot Wallström förkunnade efter sitt besök i landet 2010 inför FNs säkerhetsråd att landet var "the rape capital of the world". Just där har Denis Mukwege gjort det till sin livsuppgift att hjälpa människor ingen annan bryr sig om. Denna man om någon förtjänar ett pris. Frågan är bara om Nobels fredspris förtjänar honom.

Denis Mukwege

Kuriosa: Det sägs att Alfred Nobel hade ett gott uppsåt då han uppfann nitroglycerinet. Enligt egen utsago så trodde han bestämt att genom att uppfinna ett tillräckligt starkt sprängämne, så skulle människosläktet bli avskräckt från allt vad krig heter. Något naivt kan tyckas, såhär i efterhand. Dock sägs det även att det var när hans dagar lackade mot sitt slut som hans samvete hann ikapp honom, och han där och då beslutade sig för att testamentera större delen av sin förmögenhet till den fond vi idag känner som Alfred Nobels minnesfond.

The kids are alright

Precis som utlovat tänkte jag i det här inlägget fokusera på det estetiska och lägga alla mer  utsvävande raljeringar åt sidan.

Det var nämligen så att jag hade sällskap av ett gäng yngre förmågor på någon form av exkursions-resa då jag förflyttade mig från Kampala till Anaka. Det föreligger nämligen som så att min arbetsgivare (eller vad man nu benämner det som) tidigare drev den otroligt välrenommerade  och framgångsrika Khartoum Diplomatic School, belägen inte helt oväntat i Khartoum, Sudan (källa: Nyeko Johnson). När de till slut hittade en person som var villig att överta skolan för en ansenlig summa pengar valde de att styra sin kos mot hemtrakterna, en hemtrakt de övergett 30 år tidigare till följd av Idi Amins nyckfullhet. Väl hemkomna så valde de att starta upp en filial till sin ursprungsskola i Kampala, och med en stor skopa kreativitet döptes och invigdes således Kampala Diplomatic School. Det var alltså dessa en skara elever samt lärare från min arbetsgivares egna skola som jag tvingades umgås med under mina första dagar här i Anaka. Men det gjorde jag så gärna.

Joshua, 6 år

Mentalt tung vattenkanna

Inte märkligt att dagens ungar blir narcissistiska när deras föräldrar döper dem till namn som 'Divine'

Ett tappert försök i den-som-kan-bita-sig-själv-i-örat-tävlingen

Nyeko 'I don't drink beer 'cause that makes you fat' Johnson domderar, sin vana trogen

Jay-Z jr

The Kids Are Alright

Independence Day

Igår var det Ugandas självständighetsdag tillika nationaldag. 51 år har förlöpt sedan man skildes från det brittiska kolonialväldet, vilket man hade tillhört sedan 1894. Vad passar då inte bättre än att ge en resumé om vad som har skett i landet sedan den nionde Oktober 1962. Detta kan för övrigt ses som en liten försmak av vad jag tänkt återkomma till i en serie om uppmärksammade såväl som ouppmärksammade problem i utvecklingsländer.

Det är någorlunda vedertaget att forna kolonier vars livslott föll på att tillhöra Drottningens domäner upplevt ett relativt sett bättre eftermäle sedan deras frälsare övergett dem. Detta då britterna tenderade att lämna länderna med relativt sett starkare institutioner, högre utbildningsgrad bland lokalbefolkningen samt att olika etniska grupper inte ville slita struparna av varandra så fort de fick chansen till följd av favoriseringar under koloniseringen. Annat var det med belgarna, och värst av alla belgare var Kung Leopold. Som väl var för mänskligheten tillhörde Belgien inte de största av imperialist-staterna under slutet av 1800-talet, men det var en klen tröst för det Belgiska Kongos invånare. I sin jakt på rikedomar (framförallt gummi och elfenben) röjdes allt ur hans väg, inklusive uppskattningsvis två till femton miljoner kongoleser (eftersom invånarna inte betraktades som människor var det ingen som hade någon anledning att hålla räkningen, och därav osäkerheten). Om ingen gjort det förut, så skulle jag nog vilja benämna honom som ett av de mest hänsynslösa och vidriga kräk som historien skådat, i paritet med Stalin, Hitler och... Hutuerna i Rwanda. Dessa historierna vet ni naturligtvis redan allt om, men om ni inte har järnkoll på den sistnämnda, så kan det nämnas att den indirekta orsaken till att 800'000 Tutsier blev brutalt slaktade i Rwanda under sex fruktansvärda månader 1994 var ett f.d. vanstyre. Ett belgiskt sådant.

 Kung Leopold II av Belgien

Även om Uganda skötts bättre än sina grannar i söder och väst, var det inte bättre än att man sju år efter självständigheten själva drabbades av maktfullkomlig despot. Denna mannen hette Milton Obote, och var faktiskt ledare för ett av de två partier som styrde i en gemensam koalition från dagen då landet erhöll självständighet. Men så plötsligt en dag så fick han en idé, och inte vilken idé som helst, utan en riktigt usel sådan. Han bestämde sig för att det där med koalition var något som inte på något vis matchade hans egna ambitioner, så han hoppade helt sonika av denna, och ändrade konstitutionen simultant som han utsåg sig själv till enväldig president. Det märkliga är att konstitutionen förhindrade allt vad enväldighet hette, och att för att ändra konstitutionen så att den tillät just detta var man tvungen att vara enväldig härskare. En omöjlig lösning kan tyckas, men Obote lyckades på något vis genom att reformera innan någon hann reagera, och vips så låg landet för hans fötter. Obote regerade i enlighet med hur en despot förväntas leda ett land under två år, innan han regelvidrigt blev avsatt då han var på ett statsbesök i Singapore. Och inte av vem som helst, utan av sin högra hand, tillika militärchefen. Idi Amin Dadas, eller för att citera honom själv - "Messias" - tid var kommen.

En något framtung Idi Amin Dada men med ett bättre bakåtlut

Hur Idi Amin styrde landet, eller snarare hur han inte styrde landet är inget jag har för avsikt att gå in i närmare detalj på nu, utan jag nöjer mig med att säga att efter det att Amin efter åtta års veritabel misshandel av sitt land blivit avsatt, lyckades den f.d. despoten Obote återigen komma till makten. Denna gång folkvald. Dock fanns det en större gruppering av människor som inte gillade att Obote återigen kommit till makten, och hans sista sex år vid makten kom att kantas av ständiga inrikesproblem, framförallt då med en gerillagrupp som gick under benämningen NRA. 1986 lyckades NRA med sitt mål - att få Obote avsatt - och NRA kunde tillsätta sin egen ledare som ny president. Denna ledare heter Yoweri Museveni, och är än idag president i Uganda. Huruvida han är en bra president råder det delade meningar om idag, även bland intellektuella. Hans motståndare säger att landet i princip stått stilla under hans 27 år som regent (folkvald sådan, även om Museveni liksom sina föregångare ändrade konstitutionen så att han kunde sitta obegränsat med mandatperioder), och att korruptionen är värre än någonsin. Vad hans förespråkare gillar hos honom vet jag inte exakt, men det är klart att i skenet av hans föregångare är det svårt att framstå som annat än from. Hans förkärlek för cowboy-hattar gör nog även det sin beskärda del för att bidra till den bilden.

 Ugandas John Wayne

I nästa inlägg lovar jag att lägga upp lite mer bilder och berättelser från min egen vistelse här, men då gårdagen var just den dag det var kunde jag inte missa tillfället att skriva lite om Ugandas historia.

Uganda

Uganda alltså. Landet vari mina närmsta levnadsmånader kommer att spenderas. Mina kunskaper om detta land var fram till för två veckor sedan, låt oss säga något begränsade. Faktum är att fram till för uppskattningsvis två veckor sedan bestod en klar majoritet av min kunskap av den som delgavs i den förvisso snygga, men måhända inte fullständigt utbildande, porträtteringen av Ugandas forne diktator Idi Amin i filmen 'The Last King of Scotland' (rek. filmtips för den som inte sett). Men två veckor kan vara en lång tid, och för mig personligen har mycket vatten runnit under broarna under denna period. Jag kan, för er som känner igen er i scenariot ovan beskrivet, varmt rekommendera internet-sidan wikipedia för vidare läsning om Uganda och Idi Amin.

Efter att ni nu läst på om detta land undrar ni följaktligen vad en strax-under-normalbegåvad kille på 25 jordsnurr har där att göra. Detta spörsmål är något jag har för avsikt att återkomma till när jag själv vet.

Det här är alltså Uganda. Landet ligger som synes inklämt mellan Kenya, Demokratiska Republiken Kongo (DRC), Tanzania & Sydsudan. Fråga mig inte varför jag valde en gammal karta med felaktiga namn på Ugandas såväl västra som norra granne. Jag försökte även göra någon form av illustration av var jag befinner mig för närvarande, men jag upptäckte till mitt förtret att jag inte har något program för att göra just detta på min dator. Således får jag, endast med ordet som vapen, försöka beskriva vart jag befinner mig. För att fatta mig kort, så befinner jag mig nu i 'Anaka', 5 mil sydväst om staden 'Gulu' i norra Uganda. Jag jobbar dock i orten 'Amuro', som egentligen inte är en ort, utan endast en massa åkermark.