Money

Jag är medveten om att det är en låg frekvens på inläggen numera, men inte tänker jag be om ursäkt för det. Jag har nämligen, för första gången på ett bra tag, varit upptagen. Och upptagen har jag inte varit med vilken obskyr världslighet som helst - nej, jag har faktiskt haft besök. Även om jag må vara mån om att upprätthålla mina sociala relationer på alla håll och kanter måste jag även ibland resignera inför samma vardagliga bestyr som er dödliga människor, denna gång i form av tid som inte räcker till. Istället för att försöka upprätthålla någon form av hedervärd lägstanivå på bloggen, tog jag istället beslutet att ägna all min dyrbara tid åt att vara ciceron åt ovan nämnda bekantskaper.

När du så vill visa någon Afrikas från sin allra bästa sida, vad gör du då om inte vänder dig till denna kontinents oöverträffade och storslagna fauna. Samma fauna går numer att beskåda genom på de mest bekväma vis, för att även folk som anser sig för fina för att torka rent sin egen ändalykt även de skall kunna njuta av naturens smörgåsbord på ett för dem acceptabelt vis. Denna vitmanssyssla brukar i folkmun benämnas vid safari, och då vi lämpligt nog ansåg oss vara kvalificerade för ett sådant, så var det precis vad vi begav oss på. Vi styrde vår kos nästan rätt norröver från min residensstad Kampala, mot den på gränsen till överkommersialiserade nationalparken Murchison Falls. Som den allmänbildade läsaren noterar, så är varken fallen eller nationalparken alltså inte uppkallade efter något av sina alla djur. Inte heller är de uppkallade efter någon framstående ugandier. Nej, Murchison Falls National Park är uppkallad efter en skotsk geolog vid namn Roderick Murchison, såklart. 

De två vännerna och Murchison. Fallen, och inte geologen, dvs.

Vattenfall och deras storslagenhet i all ära, men de är rätt monotona och förutsägbara i det långa loppet. Som väl var hade vi inte planerat att spendera hela vår tredagarsvistelse vid dessa fall, vars till synes aldrig sinande flöde av skummande vatten fick trumhinnorna att vibrera. Mot djuren! lät det istället i skällan. Men innan vi själva hade hunnit söka upp Jafar och hans anhang på stäppen, så blev vi förekomna i vårt sökande av en skara ståtliga svin, vilka dök upp från ingenstans just som vi satt och superade. Tydligen bodde de där.

David and the Citizens

Efter denna vibrerande upplevelse var det sedan dags att bege sig ut i obygden i jakt på upplevelser som skulle toppa denna - något som dessvärre skulle visa sig bli svårt.

Det var inte det faktum att vi inte såg några djur som gjorde att den sammantagna känslan av Murchison Falls hade en lite fadd, utspädd eftersmak. Djur såg vi nämligen i stora kvantiteter, och vore det inte för att vi med endast någon minut missade en leopard, så hade vi varit mer än nöjda med vår skörd på den fronten. Inte heller var det vår förares ständiga tillkortakommanden som var det som fick en känsla av resignation, hopplöshet och bitterhet att sprida sig inom oss. Det var något helt annat som förstörde festen.

Oljetorn och giraffer, sida vid sida i Murchison Falls National Park

Mitt i de i övrigt av människan helt orörda vidderna tornar nämligen något mörkt och illabådande upp sig. I en inte särskilt poetisk metafor hade det nog gått att jämföra med hur Saurons torn i Sagan om Ringen tronar upp sig som ett ondskans epicentrum. Men riktigt så illa som att Sauron har infiltrerat Uganda är det naturligtvis inte. Det är egentligen bara vad det är, och det är precis vad det är, för det är ett oljetorn. Uganda har nämligen nyligen sällat sig till de länder som kan slå sig för bröstet och självbelåtet konstatera att de har oljefyndigheter under sin mark. I vissa avseenden ger det naturligtvis positiva konnotationer för ett fattigt land när oljefyndigheter görs på dess domäner. Det finns dessutom, tro det eller ej, en rigorös och ambitiös plan för hur Ugandas oljepengar skall distribueras. I enlighet med denna plan så kommer 90% av alla ugandier som idag är utan elförsörjning att nu få det, det undermåliga skolsystemet få sig en rejält översyn och landets ledande krafter har stakat ut en väg där de i sin masterplan 'Vision 2040' är övertygade om att Uganda kommer att vara ett land som tillhör de övre medelinkomstländerna inom denna 25-årsperiod. Regeringen har även lovat att inga djur kommer att komma till skada, eller att turistnäringen, vilken utgör 4% av Ugandas totala BNP, skall påverkas. Men naturligtvis är detta endast ett spel för gallerierna.

Är skymningen nära för Murchison Falls NP?

Som Patience Akumu, en av Ugandas ledande journalister skriver mellan raderna, så är det mer troligt att pengarna kommer att gå rakt ner i politikernas fickor. Detta intryck förstärks av uppgifter om hur avtalen kring distributionen ser ut. Att regeringen hävdar att dessa är konfidentiella utan att egentligen presentera några konkreta argument för denna hållning är naturligtvis alarmerande, men föga förvånande. Ytterligare ett orosmoment som Akumu lyfter fram är den kompromisslöshet och repressiva hållning regeringsrepresentanter visat upp då deras aktioner ifrågasatts. Men den värsta farhågan är förmodligen den mest skrämmande. 

Oljespill i Nigerdeltat har orsakat förödelse och påverkat såväl lokalbefolkning som miljö för generationer framöver

Det finns nämligen ett scenario där alla fruktar. Ett scenario som alla i Uganda skulle drabbas av. Ett scenario som redan utspelat sig i ett annat centralafrikanskt land. De är inte där än, men det finns många likheter mellan de olika skådeplatserna. Tillräckligt många för att skapa en högst befogad oro.

I Nigeria har oljan de senaste decenniernas varit en direkt eller indirekt orsak till en pågående miljökatastrof av enorma proportioner, till inbördeskrig, till att tusentals människor fått sin fått sin primära näringsgren förstörd, till att desperat protesterande människor avrättats i uppenbara justitiemord. Men oljejättarna de har bestått, kritiken till trots. Att de fortfarande är närvarande i landet, finns det egentligen bara ett, mycket lakoniskt, dystert svar på.

Money

Over The Rainbow

Bög, flata, lebba, gay, homofil, queer, stjärtgosse, akterseglare, fikus, böckling, homo.

Kärt barn har många namn sägs det. Dock går det nog utan att framstå som alltför kontroversiell att påstå att det gamla ordspråket inte bara känns gammalt, utan rent av obsolet när det kommer till en av de största vattendelarna i vårt samhälle. Även om det på vissa håll börjar bli socialt accepterat att vara homosexuell, i form av oinskränkta rättigheter på i stort sett alla plan, likställs det i andra delar av världen fortfarande med de allra värsta av förseelser, och kan i somliga fall bestraffas med ett nackskott.

En demonstrant från Ugandas första gay-pride 2012

Ingen av er har väl undgått debatten kring en potentiell bojkott av OS i Sotji till följd av den ryska statens förföljelser av homosexuella. Däremot kanske ni inte har hört talas om begreppet 'correctional rape', vilket har blivit ett allt vanligare tilltag för att omvända lesbiska sydafrikaner. I korthet går det ut på att våldta homosexuella kvinnor, för att på så vis få dem att inse hur mycket behagligare det är att ha sex med en man, och därigenom få dem att bli heterosexuella. Detta fenomen är ofta utfört av en släkting eller familjemedlem som inte kan acceptera sin närståendes sexuella läggning. Detta är dessvärre endast två av många länder där homosexuellas rättigheter är snävt inskränkta, och exemplen ovan utgör snarare en representativ bild av synen på homosexualitet än några extremiteter.

Kyrkan i Uganda eldar ohämmat på opinion mot homosexuella

Det är inte ofta Uganda når rubrikerna i den internationella pressen, men när det väl händer, så har det främst varit av två, inte alltför uppmuntrande anledningar. Idi Amin är och förblir det som de flesta människor associerar med Uganda, trots att det är över tre decennier sedan han blev avsatt - att den forne diktatorn satte Uganda på kartan i negativ bemärkelse går inte att förneka. Näst på tur att associeras med Uganda kommer sannolikt den motion som 2009 lades fram, vari dödsstraff för vissa homosexuella förseelser föreslogs. Lagförslaget ledde till att det internationella samfundet bildligt talat sparkade bakut, och flertalet länder i väst drog in sitt bistånd till Uganda, vilket snart fick till följd att regeringen blev tvungen att backa i frågan. Huruvida det är moraliskt korrekt att utöva sin makt genom det $tyrmedel samtliga ledare världen över lyster till går naturligtvis att ifrågasätta. Tyvärr har det alltid varit, och kommer troligtvis även fortsättningsvis att förbli ett incitament för länder att ge bistånd, om än i olika utsträckning. Personligen förhåller jag mig ytterst skeptisk till detta maktutövande, men när det kommer till beskyddande av mänskliga rättigheter får jag krypa till korset och ställa mig bakom handlingen. I min sinnesvärld så är det nämligen just en mänsklig rättighet att få äkta vem man vill, kön oaktat. Problemet med mänskliga rättigheter är att det inte finns en unison, världsomspännande konsensus kring vad som faktiskt är just en mänsklig rättighet.

Som bilden ovan skvallrar om, så är det inte så ovanligt som en kan tro med stringenta lagstiftningar, ämnade att inskränka homosexuellas rättigheter. När så nu Uganda häromveckan återupplivade det för några år sedan så omdebatterade lagförslaget - om än med den betydelsefulla justeringen att dödsstraffet fått ge vika för det i sammanhanget modestare livstidsstraffet, så bör det kanske inte komma som en så stor överraskning som det framstår som. Det går inte att förneka att den nyinstiftade lagen går emot de tendenser vi observerar i västvärlden, där homosexualitet blir alltmer accepterat. Men i Uganda och Afrika är det dessvärre inget uppseendeväckande. Faktum är att den nya lagen snarare representerar gemene mans åsikt i frågan. Upprörande kan tyckas, men sätts det i perspektiv så framstår det inte som en lika absurd sanning. Fram till 1979 var homosexualitet klassat som en psykisk störning, 2003 legaliserade vi homo-adoption, och så sent som 2009 blev det tillåtet för homosexuella par att ingå äktenskap. Och allt detta i vårt progressiva, sekulära Sverige. Just det faktum att religion har en betydligt svagare ställning i samhället har tvivelsutan gagnat vår syn på homosexuella. I kontrast till vårt Sverige, så har det till följd av den katolska kyrkans rigida och konservativa natur även blivit ett impediment för en mer tillåtande syn på homosexualitet. Det går på intet sätt att förringa kyrkans makt, och ett uttalande från påven må kanske inte innebära några större implikationer i vårt eget Sverige, men i ett land som Uganda, där kyrkan anses vara i det närmaste oantastlig får ogenomtänkta uttalanden direkt förödande konsekvenser. Förhoppningsvis kommer vi att se en liknande utveckling i Uganda som vi sett i Sverige, men jag är dessvärre något skeptisk till detta, framförallt till följd av just kyrkans oantastlighet.

Over the Rainbow