Stupid

Det kan tyckas att det senaste inlägget var något fränt i sin kritik mot president Museveni. Tyvärr är det inte mycket i hans agerande som är lovvärt, och han uppvisar gång på gång en häpnadsväckande trångsynthet och äregirighet. I ett samtal med en ugandisk student häromdagen föreslog denne att folket kanske helt enkelt fått den ledare de förtjänar. Detta uttalandet föranledde en del funderingar från undertecknad. Först och främst - stämmer det? Påverkar mentaliteten hos ett lands befolkning vilken ledare de får, eller är det tvärtom, att ledaren influerar folket i en viss riktning? En annan fundering som dök upp är direkt relaterad till mina tankar kring Musevenis person. Sannolikt är han ingen korkad man. Dock får hans handlingar och allmänna inskränkthet en att undra om karlns hjärnceller är rätt kopplade. Skulle det nu inte förhålla sig så, skulle, som ni säkert förstår, åtminstone inte jag blir alltför överraskad. Den kvicktänkte har kanske redan klurat ut vart jag har för avsikt att leda mitt resonemang. Ja, det är så enkelt som att jag ställer mig frågan: Är den genomsnittlige ugandiern verkligen dum, korkad, imbecill, en neandertalare, you-name-it? Har Ugandas befolkning gjort sig förtjänt av gorillan Museveni?

Jag bestämde mig helt sonika för att göra ett stickprov. Det skulle nämligen kunna gå att argumentera för att den genomsnittliga ugandiern är en så kallad boda-förare. Alltså ägare och framförare av ett motorcykelfordon, vilket råkar vara det i särklass mest populära fortskaffningsmedlet i Uganda. Hur förhåller det sig med den genomsnittlige ugandierns intellekt egentligen? Döm själva.

Stupid

Ce N'est Pas Bon

Jag vill motvilligt dra mig till minnes att jag i ett svagt ögonblick vidnämnt Ugandas president Yoweri Museveni i alltför smickrande ordalag. Måhända att gemene man inte hade solat sig i glansen av mina tämligen modesta eufemismer, men just Museveni hade med all säkerhet kramat ur varenda droppe av beröm ur dem. Det skulle kunna liknas vid en girig mygga som suger blod ur andra varelser, ty faktum är att Museveni inte alls är särskilt oäven när det kommer till att suga livskraft ur andra - tvärtom har han under sina 27 år vid makten uppvisat en sällsynt fallenhet för just detta, då han praktiskt taget lyckats med att åderlåta hela Uganda på allt vad framåtanda heter. Det kan tyckas framstå som hårda ord, men faktum är att hans så kallade bidrag till nationens välstånd och utveckling i mitt tycke förtjänar ett så mycket värre öde än mina hårda, om än betydelselösa ord. Skamvrån, dumstruten, fängelse, hängning. Jag skulle för övrigt vilja ålägga skulden för denna tidigare villfarelse på min före detta arbetsgivare. Vad jag inte visste vid tillfället för dennes lovordade av sin president var att dessa båda girigbukar har ett nära samarbete, ett samarbete som sannolikt gynnar dem båda på något dubiöst vis. Jag skulle vilja, kanhända något pretentiöst, dedikera ett utdrag ur Fjodor Dostojevskijs 'Idioten' till dessa båda herrar:

"...en viss andlig begränsning tycks vara en nästan nödvändig egenskap, kanske inte för en statsman eller politiker, men i varje fall för var och en som vill skaffa sig en ordentlig förmögenhet."

Att citatet även är riktat mot president Museveni kan kanske tyckas märkligt, men faktum är att mannen i grunden inte är en politiker - han har liksom så många afrikanska statsöverhuvuden innan honom gjort en militär karriär, för att sedan komma till makten genom en statskupp. Att kalla mannen för politiker skulle vara en skymf mot alla de som försöker bedriva ett hederligt arbete inom den politiska sfären, om det nu finns några sådana. Det är oklart huruvida det framgått eller ej, men jag säger det nu rätt ut: Jag är inget större fan av denne Museveni. Jag tycker uppriktigt att han gjort ett bedrövligt jobb. 

Ugandas president Yoweri Museveni

När man kritiserar någon för dennes tillkortakommanden i att föra ett land framåt bör det kanske först definieras vad som egentligen är rätt riktning. Begreppet är nämligen inte helt oomtvistat, och jag tvivlar inte för en sekund på att Musevenis förfäktare skulle peka på de betydande framsteg som gjorts i att bekämpa HIV/Aids, landets BNP-utveckling samt den relativa stabilitet som numera råder i landet. Dessa argument har jag nu för avsikt att diskutera mer ingående.

Att Uganda för drygt trettio år sedan hade en befolkning där över en tredjedel var HIV-smittad är en vedertagen sanning. Vad som är mer höljt i dunkel är autenticiteten i de siffror som florerar kring dagens siffror. Att denna skulle ligga på runt påstådda 6-7% är det många regimkritiker som tvivlar på, då manipulation av siffror är vardagsmat för Museveni och hans anhang. Något de alltsomoftast sysselsätter sig med mellan frukost och förmiddagsteet, vilket uppmärksammats av bland annat Sverige, vilket ledde till att allt bistånd till Uganda drogs in i november 2012. Dock går det inte att förneka att siffrorna de facto har sjunkit, och det signifikant. Frågan är bara om det verkligen är Musevenis förtjänst, då denne knappast är orsaken till en större upplysthet och närvaro inom det ugandiska utbildningsväsendet, sannolikt den främsta orsaken till reduktionen i antalet fall av HIV, näst före internationella hjälporganisationers insatser landet över. Att sjukvården i landet lämnar en hel i övrigt att önska kommer knappast som någon överraskning.

En Röda Korset-anställd gör en rutinkontroll på ett HIV-smittat barn

Ugandas uppvisar minst sagt upplyftande BNP-statistik, och har över de senaste åren visat en imponerande tillväxt. Problemet med att likställa ett lands utveckling med BNP är dock flera, varav jag endast tänker belysa de viktigaste. Först och främst, så är en stigande BNP inte samma sak som att den breda massan per automatik får ett utökat ekonomiskt handlingsutrymme. I många fall av snabb ekonomisk tillväxt så är det i ett initialt skede endast de rika som blir rikare, medan det faktiskt inte är sällsynt att samhällets bottenskikt faktiskt faller ner i än djupare fattigdom. Vidare, så tar inte begreppet BNP hänsyn till vitala aspekter för ett lands fortskridande utveckling såsom sjukvård, utbildning och korruption inom landet. Även själva definitionen av BNP är bristfällig, då BNP kan definieras som "de tjänster och varor som under ett års tid utförts eller tillverkats inom ett lands gränser". Problemet här ligger i att många av de för ekonomisk utveckling så betydande investeringarna sker utav utländska intressenter, vilket får konsekvensen att vinsterna strömmar ut ur landet. I jakt på en lösning till BNP-måttets tillkortakommanden formulerade 1991 Muhbub ul Haq och Amartya Sen ett nytt mått på utveckling, mer anpassat till utvecklingsländers behov. Detta kom att kalla Human Development Index (HDI), och är en viktning av genomsnittlig livslängd, utbildningsnivå samt BNI per capita, där den stora skillnaden mellan det senare måttet och BNP är att BNI exkluderar de finansiella flöden som försvinner ut ur landet (och inkluderar inflödena). HDI-måttet har även det sina brister, framförallt dess brist på hänsyn till miljöförstöring, liksom att även detta mått brister i sin hänsyn till korruptionens utbredning. Hursomhelst, så är det onekligen ett mer adekvat verktyg för att avgöra framförallt utvecklingsländers välstånd, och det är förmodligen det bästa som finns att tillgå till dags dato. Dessutom går det att komplettera med korruptions-index, för att få en mer heltäckande bild av ett lands utveckling. Anledningen till att korruption inte är integrerat i HDI-måttet är troligtvis att det inte finns något objektivt sätt att mäta korruption på, då själva innebörden av korruption innefattar mörkertal, och därav ovisshet.

Som synes har det faktiskt skett en positiv utveckling för Uganda över de senaste två decennierna. Vad som här bör beaktas är det faktum att Uganda år 1990 var ett land i spillror. Att inte få upp landet ur den veritabla latrin det då befann sig i hade säkerligen krävt en lika komplex situation som den i DRK, något som för Uganda som väl var inte var fallet. Faktum är att Uganda detta till trots endast befinner sig på plats 161 av de 187 länder som finns med i de senaste siffrorna, med endast ett icke-afrikanskt land bakom sig: Afghanistan. Utöver det, så är det praktiskt taget idel konfliktdrabbade nationer som är akterseglade av Uganda, såsom Liberia, Etiopien, Eritrea, Centralafrikanska Republiken, DRK, Moçambique, Rwanda och Sierra Leone, för att nämna några. Det skall naturligtvis även understrykas att även Uganda har haft sin beskärda del av inbördeskrig, om än inte i samma landsomfattande utsträckning som exemplen ovan. Min subjektiva slutsats är således att även om Uganda uppvisar positiv utveckling i många hänseenden, så finns det utrymme för förbättring. I vilken utsträckning är naturligtvis svårt att sia om,  men efter att ha spenderat tid i Ugandas sydliga grannland Rwanda är jag helt övertygad om att politisk vilja är en av de allra mest fundamentala grundpelarna ett land behöver för att nå utveckling. Rwandas president Paul Kagame är en nära vän till Museveni, och det är vid en anblick tydligt att de influerar varandra. Båda är auktoritära, om inte totalitära, i sitt sätt att styra sina respektive land, båda har en förkärlek för en stark militär och båda har en bakgrund som frihetskämpen som besegrade sina respektive företrädare. Diskrepansen mellan de båda är dock även den uppenbar. Där Kagame har strävat efter att bygga en stat fri från korruption stoppar Museveni sina och hans trogna undersåtars fickor fulla. Där Kagame värnar om miljön, vilket bland annat sett ett totalförbud mot platspåsar i landet anser Museveni att tillhandahållande av papperskorgar är den privata sektorns ansvar. Kort och gott, där Kagame gödslar för tillväxt strör Museveni i samma fåror istället salt. 

Vi blev stoppade vid en poliskontroll. Vår förare hade förlagt sitt körkort. En muta på ~100 kr senare och vi var på väg igen.

Så vad är då anledningen till att Museveni trots sin inkompetens lyckats uppvisa relativt framgångar? Eller som Patience Akumo retoriskt frågar sig i en av Ugandas största dagstidningar: "Varför fortsätter väst att dinera med Museveni trots att de föraktar honom?" Svaret är naturligtvis mångfacetterat och invecklat, men det finns en aspekt som troligtvis väger tyngre än de övriga, och det är inget glädjebesked. Det är sannolikt så enkelt som att västerländska investerare enkom bryr sig om att det är stabilitet i en region. Hur denna stabilitet uppnås är irrelevant. Må så vara att pressfriheten inskränks allt mer, att oppositionsledare förföljs och ständigt fängslas på lösa grunder, att valen är riggade eller att Museveni pekas ut som roten till all korruption i Uganda i en nyligen utkommen internationell rapport. 

Ugandisk anti-korruptionspropaganda

Med bakgrund i att Rwanda (och även Uganda i viss mån) lyckats uppnå en del framsteg, går det att ifrågasätta den politisk-filosofiska maximen att demokrati är det ultimata styrelseskicket. Det finns flertalet exempel på länder som lyckats ta sig ur fattigdomsfällan de senaste decennierna, trots ett autokratiskt styre, något bland annat Sydkorea och Singapore är två goda exempel på. Skillnaden är dock att dessa envåldshärskare haft landets bästa för sina ögon, något som belyser det faktum att ett underutvecklat land i ett initialt skede faktiskt kan gynnas av att ha en stark ledare. Det kan ske på bekostnad av vissa demokratiska rättigheter, men så länge ledaren inte missbrukar sitt mandat, och den av alla eftersträvade stabiliteten uppnås, så är det kanske rätt väg att gå? Det är alltså inte alls otänkbart att den bästa lösningen för ett land i Ugandas position kanske är att ha ett autarkisk styrelseskick. Vad som däremot är otänkbart är att den bästa lösningen skulle stavas Museveni.

"De som segrar, hur de än segrar, skäms aldrig för det."

 -Niccolò Machiavelli

  Ce N'est Pas Bon

Woman Is the Nigger of the World

Inte ens vid den mest fridfulla idyllen i den mest avlägsna av världens avkrokar undgår man att bli påmind om ett av de förtryck som präglat mänskligheten sedan tidernas begynnelse. Det är ett världsomspännande och gränsöverskridande förtryck, vars tentakler sträcker sig långt över de geografiska ramarna vi använder för att avgränsa många andra predikament här i världen. Det förtryck jag talar om är såklart det som världens alla kvinnor i olika utsträckning lever under världen över.

Punishment Island i Lake Bunyonyi, sydvästra Uganda

Idyllen jag talar om är måhända inte lika vida berömd som nyss nämnda förtryck, men det är likväl ett mycket talande exempel. På bilden ovan ser ni Punishment Island, en ö som förr användes av de lokala stammarna för att straffa gravida tonårskvinnor som blivit havande innan de ingått äktenskap. Utkomsten var i majoriteten av fallen en svält- eller drunkningsdöd. Kvinnornas enda räddning var om en man, för fattig för att kunna betala hemgiften, valde att rädda kvinnan i fråga. Det finns naturligtvis så mycket ondska och skevhet i det här systemet att man inte vet åt vem eller vilket håll man först skall skrika. Men en sak är dock säker, och det är att företeelser med inneboende kvinnoförtryck långt ifrån är något som hör till historien.

Efter att ha tagit del av den nyutkomna FN-rapporten "Motherhood in Childhood", så känns det magstarkt att ens påstå att det går att skymta en ljusning för kvinnors situation runtom i världen. Men naturligtvis är det så att det går att se fragment av förbättringar på flera håll i världen. Positiva nyheter har dock en tendens att inte få de största rubrikerna - om nu kvinnors emancipation och ökade inflytande i samhället överhuvudtaget borde vara något att höja på ögonbrynen över. Att positiva nyheter borde få större utrymme i etern är något de flesta människor kan enas kring. Dessvärre är de dåliga nyheterna ett nödvändigt ont för att driva på samhällsutvecklingen. Men hur det faktiskt står till med den här utvecklingen är något man verkligen kan sätta ett stort frågetecken framför, och tvivlarna får inte mindre vatten på sin kvarn när det går att läsa om livsöden som 16-åriga Liz. Har det överhuvudtaget skett någon förändring sedan de första kvinnorörelserna började ta form för närmare 150 år sedan?

Inte mycket till ljusning i sikte

I ovan nämnda FN-rapport går det att utläsa en del häpnadsväckande statistik. Eller vad sägs om att  av de ugandiska kvinnor som tillfrågats i studien hade 33% fått barn innan 18 års ålder, eller att 3% av alla kvinnor i Afrika söder om Sahara år 2030 kommer att vara mödrar innan de ens fyllt 15 - en ökning med två tredjedelar från 2010 års 1,8%. Den siffra som skulle komma att fånga mitt intresse var ehuru den rörande kartläggningen av hur kvinnors inkomst påverkas av ett tidigt mödraskap. Blir en kvinna i Uganda mor mellan 15 och 19 års ålder förlorar hon nämligen i genomsnitt 30% av sin livsinkomst. Trettio procent. Inte undra på att det sker så många som 3,2 miljoner osäkra aborter årligen i världens u-länder. Dessa faktum är en följd av en rad samhällsstrukturella defekter, men själva utbredningen av detta livsdestruktiva fenomen är i mina ögon det allra värsta. Kvinnor berövas först sin barndom, sedan sin integritet och sedan rätten till ett drägligt liv. Och detta sker i stor skala.

Men trots alla indikationer på att utvecklingen går åt fel håll, så finns det, tro det eller ej, ett fåtal människor som kämpar i denna veritabla motvind, mot orättvisornas bergfasta världsherravälde...

Tacksam, tids nog...

Eftersom jag vet att dessa människor skulle vara obekväma om jag benämnde dem i alltför positiva, glorifierande ordalag så utelämnar jag alla superlativ de rättmätigt förtjänar. Jag tänker dock tillåta mig att göra en enkel länkning till deras hemsida. Eftersom det här med största sannolikhet är första och enda gången jag gör reklam i den här bloggen, så vill jag i detta svaga ögonblick av underlåtelse verkligen uppmuntra er att åtminstone besöka deras hemsida. Det är det minsta de är värda, med tanke på det hopp de skänker ett mycket litet, men långt ifrån obetydligt urval av samhällets bottenskikt.

Woman Is the Nigger of the World

Beauty and the beast

Människor i all ära, men nog har evolutionen dragit iväg lite väl långt med oss. Vi kan numera i allt större utsträckning värja oss mot många av Moder naturs inneboende sätt att hålla ner vår population och hämma vår utveckling, såsom naturkatastrofer, epidemier och millenniumbuggar. Inte nog med det, vi har även lyckats bli såpass sofistikerade att vi numera inte bara håller vår egen ras framtid i våra händer - idag är praktiskt taget hela jordens ekosystem och dess öde avhängigt människans nyckfulla lynne. Ett djur som fått smaka alldeles särdeles mycket på just detta lynne är bergsgorillan, vars framtida existens numera balanserar på en skör tråd.

Bergsgorillans diet utgörs av diverser växter, frukter och bär. En fullvuxen gorilla kan äta upp till 32 kilo om dagen!

Ett tillfälle gavs, och ett tillfälle togs. Något hastigt måhända, om än inte förhastat. Inte ens nästan. Upplevelsen var sannerligen något utöver det vanliga, och att röra sig runt och ibland en gorillafamilj, bestående av 13 individer är smått förtrollande. Jag hade läst att en vart tvungen att hålla ett minimiavstånd på sju meter till djuren, då risken för smittoöverföring från människa till djur är överhängande. Detta avstånd var dock något varken våra guider eller gorillafamiljen var särskilt noga med att upprätthålla...

Nära närkontakt

Åldrarna i gruppen varierade från sex månader till dryga 35 år. Honan på bilden ovan är, om jag inte missminner mig, 30-32 år gammal. Gorillahanen på samma bild är runt 12 år gammal. Gorillorna kan uppnå en ålder på 50 ansenliga jordsnurr, men detta är av flera skäl sällsynt. Och hör och häpna, det är människan som är den främsta orsaken till detta.

Troligtvis död i förtid

När människan till slut vaknade upp, och insåg det misstag som var på väg att begås, hade i princip hela populationen av bergsgorillor utrotats. Tjuvjakt (eller innan jakt förbjöds, rätt och slätt jakt) var/är naturligtvis en starkt bidragande orsak, men även gorillornas allt krympande habitat till följd av skogsavverkning påverkar starkt negativt. Vidare, så har inte gorillorna något naturligt skydd mot många av de virus och bakterier människor bär på, och således kan ett vanligt influensa-virus slå ut en hel familj. (Jag känner mig här nödgad att påpeka att de gorillor vi besökte var vaccinerade mot de vanligaste av åkommor människor bär på.) Den sista, men långt ifrån oväsentliga anledningen till gorillornas allt mer svårbemästrade vardag är att de endast lever i en ytterst liten region, på sluttningen av en samling vulkaner i gränskorsningen mellan DRK, Rwanda och Uganda. Denna region är som bekant mycket krigshärjad, något som knappast underlättar upprätthållandet av arten.

Säljer sig dyrt

Av ovanstående anledningar, har det nu satts in enorma resurser på att bevara bergsgorillan. Majoriteten av familjerna bevakas dagligen, och detta kräver naturligtvis någonting det är tämligen ont om i den här delen av världen, nämligen pengar. Detta problem löses genom att ta ut hutlösa priser för turister som vill komma och se gorillorna under en timmas tid. Det är naturligtvis en tvistefråga huruvida det är rätt att störa djuren såpass frekvent, och det råder inga tvivel om att deras naturliga beteende påverkas. Detta kan få förödande effekter, när besökaren inte längre är en parkvakt utan istället en person med betydligt mer dubiösa avsikter. Det är ett delikat problem, och jag är personligen minst sagt kluven i frågan. Dock försöker jag rättfärdiga mitt eget besök där genom att intala mig själv att min närvaro med största sannolikhet innebär förbättrade utsikter för artens framtid, även om situationen inte på något sätt är optimal.

Världens kanske mest populära fekalier

Till dags dato finns det 880 stycken vilda bergsgorillor. Utsikterna för arten är, kanske inte goda, så åtminstone något ljusare än vad de har varit. Enligt IUCN är risken för att gorillorna skall bli helt utrotade fortfarande kritisk, och att vidmakthålla och konsolidera deras ställning är fortfarande högsta prioritet för att de överhuvudtaget skall kunna överleva.

Beauty and the beast