Inte ens vid den mest fridfulla idyllen i den mest avlägsna av världens avkrokar undgår man att bli påmind om ett av de förtryck som präglat mänskligheten sedan tidernas begynnelse. Det är ett världsomspännande och gränsöverskridande förtryck, vars tentakler sträcker sig långt över de geografiska ramarna vi använder för att avgränsa många andra predikament här i världen. Det förtryck jag talar om är såklart det som världens alla kvinnor i olika utsträckning lever under världen över.
 |
| Punishment Island i Lake Bunyonyi, sydvästra Uganda |
Idyllen jag talar om är måhända inte lika vida berömd som nyss nämnda förtryck, men det är likväl ett mycket talande exempel. På bilden ovan ser ni
Punishment Island, en ö som förr användes av de lokala stammarna för att straffa gravida tonårskvinnor som blivit havande innan de ingått äktenskap. Utkomsten var i majoriteten av fallen en svält- eller drunkningsdöd. Kvinnornas enda räddning var om en man, för fattig för att kunna betala hemgiften, valde att rädda kvinnan i fråga. Det finns naturligtvis så mycket ondska och skevhet i det här systemet att man inte vet åt vem eller vilket håll man först skall skrika. Men en sak är dock säker, och det är att företeelser med inneboende kvinnoförtryck långt ifrån är något som hör till historien.
Efter att ha tagit del av den nyutkomna FN-rapporten
"Motherhood in Childhood", så känns det magstarkt att ens påstå att det går att skymta en ljusning för kvinnors situation runtom i världen. Men naturligtvis är det så att det går att se fragment av förbättringar på flera håll i världen. Positiva nyheter har dock en tendens att inte få de största rubrikerna - om nu kvinnors emancipation och ökade inflytande i samhället överhuvudtaget borde vara något att höja på ögonbrynen över. Att positiva nyheter borde få större utrymme i etern är något de flesta människor kan enas kring. Dessvärre är de dåliga nyheterna ett nödvändigt ont för att driva på samhällsutvecklingen. Men hur det faktiskt står till med den här utvecklingen är något man verkligen kan sätta ett stort frågetecken framför, och tvivlarna får inte mindre vatten på sin kvarn när det går att läsa om livsöden som 16-åriga
Liz. Har det överhuvudtaget skett någon förändring sedan de första kvinnorörelserna började ta form för närmare 150 år sedan?
 |
| Inte mycket till ljusning i sikte |
I ovan nämnda FN-rapport går det att utläsa en del häpnadsväckande statistik. Eller vad sägs om att av de ugandiska kvinnor som tillfrågats i studien hade 33% fått barn innan 18 års ålder, eller att 3% av alla kvinnor i Afrika söder om Sahara år 2030 kommer att vara mödrar innan de ens fyllt 15 - en ökning med två tredjedelar från 2010 års 1,8%. Den siffra som skulle komma att fånga mitt intresse var ehuru den rörande kartläggningen av hur kvinnors inkomst påverkas av ett tidigt mödraskap. Blir en kvinna i Uganda mor mellan 15 och 19 års ålder förlorar hon nämligen i genomsnitt 30% av sin livsinkomst. Trettio procent. Inte undra på att det sker så många som 3,2 miljoner osäkra aborter årligen i världens u-länder. Dessa faktum är en följd av en rad samhällsstrukturella defekter, men själva utbredningen av detta livsdestruktiva fenomen är i mina ögon det allra värsta. Kvinnor berövas först sin barndom, sedan sin integritet och sedan rätten till ett drägligt liv. Och detta sker i stor skala.
Men trots alla indikationer på att utvecklingen går åt fel håll, så finns det, tro det eller ej, ett fåtal människor som kämpar i denna veritabla motvind, mot orättvisornas bergfasta världsherravälde...
 |
| Tacksam, tids nog... |
Eftersom jag vet att dessa människor skulle vara obekväma om jag benämnde dem i alltför positiva, glorifierande ordalag så utelämnar jag alla superlativ de rättmätigt förtjänar. Jag tänker dock tillåta mig att göra en enkel länkning till
deras hemsida. Eftersom det här med största sannolikhet är första och enda gången jag gör reklam i den här bloggen, så vill jag i detta svaga ögonblick av underlåtelse verkligen uppmuntra er att åtminstone besöka deras hemsida. Det är det minsta de är värda, med tanke på det hopp de skänker ett mycket litet, men långt ifrån obetydligt urval av samhällets bottenskikt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar