Stupid

Det kan tyckas att det senaste inlägget var något fränt i sin kritik mot president Museveni. Tyvärr är det inte mycket i hans agerande som är lovvärt, och han uppvisar gång på gång en häpnadsväckande trångsynthet och äregirighet. I ett samtal med en ugandisk student häromdagen föreslog denne att folket kanske helt enkelt fått den ledare de förtjänar. Detta uttalandet föranledde en del funderingar från undertecknad. Först och främst - stämmer det? Påverkar mentaliteten hos ett lands befolkning vilken ledare de får, eller är det tvärtom, att ledaren influerar folket i en viss riktning? En annan fundering som dök upp är direkt relaterad till mina tankar kring Musevenis person. Sannolikt är han ingen korkad man. Dock får hans handlingar och allmänna inskränkthet en att undra om karlns hjärnceller är rätt kopplade. Skulle det nu inte förhålla sig så, skulle, som ni säkert förstår, åtminstone inte jag blir alltför överraskad. Den kvicktänkte har kanske redan klurat ut vart jag har för avsikt att leda mitt resonemang. Ja, det är så enkelt som att jag ställer mig frågan: Är den genomsnittlige ugandiern verkligen dum, korkad, imbecill, en neandertalare, you-name-it? Har Ugandas befolkning gjort sig förtjänt av gorillan Museveni?

Jag bestämde mig helt sonika för att göra ett stickprov. Det skulle nämligen kunna gå att argumentera för att den genomsnittliga ugandiern är en så kallad boda-förare. Alltså ägare och framförare av ett motorcykelfordon, vilket råkar vara det i särklass mest populära fortskaffningsmedlet i Uganda. Hur förhåller det sig med den genomsnittlige ugandierns intellekt egentligen? Döm själva.

Stupid

Ce N'est Pas Bon

Jag vill motvilligt dra mig till minnes att jag i ett svagt ögonblick vidnämnt Ugandas president Yoweri Museveni i alltför smickrande ordalag. Måhända att gemene man inte hade solat sig i glansen av mina tämligen modesta eufemismer, men just Museveni hade med all säkerhet kramat ur varenda droppe av beröm ur dem. Det skulle kunna liknas vid en girig mygga som suger blod ur andra varelser, ty faktum är att Museveni inte alls är särskilt oäven när det kommer till att suga livskraft ur andra - tvärtom har han under sina 27 år vid makten uppvisat en sällsynt fallenhet för just detta, då han praktiskt taget lyckats med att åderlåta hela Uganda på allt vad framåtanda heter. Det kan tyckas framstå som hårda ord, men faktum är att hans så kallade bidrag till nationens välstånd och utveckling i mitt tycke förtjänar ett så mycket värre öde än mina hårda, om än betydelselösa ord. Skamvrån, dumstruten, fängelse, hängning. Jag skulle för övrigt vilja ålägga skulden för denna tidigare villfarelse på min före detta arbetsgivare. Vad jag inte visste vid tillfället för dennes lovordade av sin president var att dessa båda girigbukar har ett nära samarbete, ett samarbete som sannolikt gynnar dem båda på något dubiöst vis. Jag skulle vilja, kanhända något pretentiöst, dedikera ett utdrag ur Fjodor Dostojevskijs 'Idioten' till dessa båda herrar:

"...en viss andlig begränsning tycks vara en nästan nödvändig egenskap, kanske inte för en statsman eller politiker, men i varje fall för var och en som vill skaffa sig en ordentlig förmögenhet."

Att citatet även är riktat mot president Museveni kan kanske tyckas märkligt, men faktum är att mannen i grunden inte är en politiker - han har liksom så många afrikanska statsöverhuvuden innan honom gjort en militär karriär, för att sedan komma till makten genom en statskupp. Att kalla mannen för politiker skulle vara en skymf mot alla de som försöker bedriva ett hederligt arbete inom den politiska sfären, om det nu finns några sådana. Det är oklart huruvida det framgått eller ej, men jag säger det nu rätt ut: Jag är inget större fan av denne Museveni. Jag tycker uppriktigt att han gjort ett bedrövligt jobb. 

Ugandas president Yoweri Museveni

När man kritiserar någon för dennes tillkortakommanden i att föra ett land framåt bör det kanske först definieras vad som egentligen är rätt riktning. Begreppet är nämligen inte helt oomtvistat, och jag tvivlar inte för en sekund på att Musevenis förfäktare skulle peka på de betydande framsteg som gjorts i att bekämpa HIV/Aids, landets BNP-utveckling samt den relativa stabilitet som numera råder i landet. Dessa argument har jag nu för avsikt att diskutera mer ingående.

Att Uganda för drygt trettio år sedan hade en befolkning där över en tredjedel var HIV-smittad är en vedertagen sanning. Vad som är mer höljt i dunkel är autenticiteten i de siffror som florerar kring dagens siffror. Att denna skulle ligga på runt påstådda 6-7% är det många regimkritiker som tvivlar på, då manipulation av siffror är vardagsmat för Museveni och hans anhang. Något de alltsomoftast sysselsätter sig med mellan frukost och förmiddagsteet, vilket uppmärksammats av bland annat Sverige, vilket ledde till att allt bistånd till Uganda drogs in i november 2012. Dock går det inte att förneka att siffrorna de facto har sjunkit, och det signifikant. Frågan är bara om det verkligen är Musevenis förtjänst, då denne knappast är orsaken till en större upplysthet och närvaro inom det ugandiska utbildningsväsendet, sannolikt den främsta orsaken till reduktionen i antalet fall av HIV, näst före internationella hjälporganisationers insatser landet över. Att sjukvården i landet lämnar en hel i övrigt att önska kommer knappast som någon överraskning.

En Röda Korset-anställd gör en rutinkontroll på ett HIV-smittat barn

Ugandas uppvisar minst sagt upplyftande BNP-statistik, och har över de senaste åren visat en imponerande tillväxt. Problemet med att likställa ett lands utveckling med BNP är dock flera, varav jag endast tänker belysa de viktigaste. Först och främst, så är en stigande BNP inte samma sak som att den breda massan per automatik får ett utökat ekonomiskt handlingsutrymme. I många fall av snabb ekonomisk tillväxt så är det i ett initialt skede endast de rika som blir rikare, medan det faktiskt inte är sällsynt att samhällets bottenskikt faktiskt faller ner i än djupare fattigdom. Vidare, så tar inte begreppet BNP hänsyn till vitala aspekter för ett lands fortskridande utveckling såsom sjukvård, utbildning och korruption inom landet. Även själva definitionen av BNP är bristfällig, då BNP kan definieras som "de tjänster och varor som under ett års tid utförts eller tillverkats inom ett lands gränser". Problemet här ligger i att många av de för ekonomisk utveckling så betydande investeringarna sker utav utländska intressenter, vilket får konsekvensen att vinsterna strömmar ut ur landet. I jakt på en lösning till BNP-måttets tillkortakommanden formulerade 1991 Muhbub ul Haq och Amartya Sen ett nytt mått på utveckling, mer anpassat till utvecklingsländers behov. Detta kom att kalla Human Development Index (HDI), och är en viktning av genomsnittlig livslängd, utbildningsnivå samt BNI per capita, där den stora skillnaden mellan det senare måttet och BNP är att BNI exkluderar de finansiella flöden som försvinner ut ur landet (och inkluderar inflödena). HDI-måttet har även det sina brister, framförallt dess brist på hänsyn till miljöförstöring, liksom att även detta mått brister i sin hänsyn till korruptionens utbredning. Hursomhelst, så är det onekligen ett mer adekvat verktyg för att avgöra framförallt utvecklingsländers välstånd, och det är förmodligen det bästa som finns att tillgå till dags dato. Dessutom går det att komplettera med korruptions-index, för att få en mer heltäckande bild av ett lands utveckling. Anledningen till att korruption inte är integrerat i HDI-måttet är troligtvis att det inte finns något objektivt sätt att mäta korruption på, då själva innebörden av korruption innefattar mörkertal, och därav ovisshet.

Som synes har det faktiskt skett en positiv utveckling för Uganda över de senaste två decennierna. Vad som här bör beaktas är det faktum att Uganda år 1990 var ett land i spillror. Att inte få upp landet ur den veritabla latrin det då befann sig i hade säkerligen krävt en lika komplex situation som den i DRK, något som för Uganda som väl var inte var fallet. Faktum är att Uganda detta till trots endast befinner sig på plats 161 av de 187 länder som finns med i de senaste siffrorna, med endast ett icke-afrikanskt land bakom sig: Afghanistan. Utöver det, så är det praktiskt taget idel konfliktdrabbade nationer som är akterseglade av Uganda, såsom Liberia, Etiopien, Eritrea, Centralafrikanska Republiken, DRK, Moçambique, Rwanda och Sierra Leone, för att nämna några. Det skall naturligtvis även understrykas att även Uganda har haft sin beskärda del av inbördeskrig, om än inte i samma landsomfattande utsträckning som exemplen ovan. Min subjektiva slutsats är således att även om Uganda uppvisar positiv utveckling i många hänseenden, så finns det utrymme för förbättring. I vilken utsträckning är naturligtvis svårt att sia om,  men efter att ha spenderat tid i Ugandas sydliga grannland Rwanda är jag helt övertygad om att politisk vilja är en av de allra mest fundamentala grundpelarna ett land behöver för att nå utveckling. Rwandas president Paul Kagame är en nära vän till Museveni, och det är vid en anblick tydligt att de influerar varandra. Båda är auktoritära, om inte totalitära, i sitt sätt att styra sina respektive land, båda har en förkärlek för en stark militär och båda har en bakgrund som frihetskämpen som besegrade sina respektive företrädare. Diskrepansen mellan de båda är dock även den uppenbar. Där Kagame har strävat efter att bygga en stat fri från korruption stoppar Museveni sina och hans trogna undersåtars fickor fulla. Där Kagame värnar om miljön, vilket bland annat sett ett totalförbud mot platspåsar i landet anser Museveni att tillhandahållande av papperskorgar är den privata sektorns ansvar. Kort och gott, där Kagame gödslar för tillväxt strör Museveni i samma fåror istället salt. 

Vi blev stoppade vid en poliskontroll. Vår förare hade förlagt sitt körkort. En muta på ~100 kr senare och vi var på väg igen.

Så vad är då anledningen till att Museveni trots sin inkompetens lyckats uppvisa relativt framgångar? Eller som Patience Akumo retoriskt frågar sig i en av Ugandas största dagstidningar: "Varför fortsätter väst att dinera med Museveni trots att de föraktar honom?" Svaret är naturligtvis mångfacetterat och invecklat, men det finns en aspekt som troligtvis väger tyngre än de övriga, och det är inget glädjebesked. Det är sannolikt så enkelt som att västerländska investerare enkom bryr sig om att det är stabilitet i en region. Hur denna stabilitet uppnås är irrelevant. Må så vara att pressfriheten inskränks allt mer, att oppositionsledare förföljs och ständigt fängslas på lösa grunder, att valen är riggade eller att Museveni pekas ut som roten till all korruption i Uganda i en nyligen utkommen internationell rapport. 

Ugandisk anti-korruptionspropaganda

Med bakgrund i att Rwanda (och även Uganda i viss mån) lyckats uppnå en del framsteg, går det att ifrågasätta den politisk-filosofiska maximen att demokrati är det ultimata styrelseskicket. Det finns flertalet exempel på länder som lyckats ta sig ur fattigdomsfällan de senaste decennierna, trots ett autokratiskt styre, något bland annat Sydkorea och Singapore är två goda exempel på. Skillnaden är dock att dessa envåldshärskare haft landets bästa för sina ögon, något som belyser det faktum att ett underutvecklat land i ett initialt skede faktiskt kan gynnas av att ha en stark ledare. Det kan ske på bekostnad av vissa demokratiska rättigheter, men så länge ledaren inte missbrukar sitt mandat, och den av alla eftersträvade stabiliteten uppnås, så är det kanske rätt väg att gå? Det är alltså inte alls otänkbart att den bästa lösningen för ett land i Ugandas position kanske är att ha ett autarkisk styrelseskick. Vad som däremot är otänkbart är att den bästa lösningen skulle stavas Museveni.

"De som segrar, hur de än segrar, skäms aldrig för det."

 -Niccolò Machiavelli

  Ce N'est Pas Bon

Woman Is the Nigger of the World

Inte ens vid den mest fridfulla idyllen i den mest avlägsna av världens avkrokar undgår man att bli påmind om ett av de förtryck som präglat mänskligheten sedan tidernas begynnelse. Det är ett världsomspännande och gränsöverskridande förtryck, vars tentakler sträcker sig långt över de geografiska ramarna vi använder för att avgränsa många andra predikament här i världen. Det förtryck jag talar om är såklart det som världens alla kvinnor i olika utsträckning lever under världen över.

Punishment Island i Lake Bunyonyi, sydvästra Uganda

Idyllen jag talar om är måhända inte lika vida berömd som nyss nämnda förtryck, men det är likväl ett mycket talande exempel. På bilden ovan ser ni Punishment Island, en ö som förr användes av de lokala stammarna för att straffa gravida tonårskvinnor som blivit havande innan de ingått äktenskap. Utkomsten var i majoriteten av fallen en svält- eller drunkningsdöd. Kvinnornas enda räddning var om en man, för fattig för att kunna betala hemgiften, valde att rädda kvinnan i fråga. Det finns naturligtvis så mycket ondska och skevhet i det här systemet att man inte vet åt vem eller vilket håll man först skall skrika. Men en sak är dock säker, och det är att företeelser med inneboende kvinnoförtryck långt ifrån är något som hör till historien.

Efter att ha tagit del av den nyutkomna FN-rapporten "Motherhood in Childhood", så känns det magstarkt att ens påstå att det går att skymta en ljusning för kvinnors situation runtom i världen. Men naturligtvis är det så att det går att se fragment av förbättringar på flera håll i världen. Positiva nyheter har dock en tendens att inte få de största rubrikerna - om nu kvinnors emancipation och ökade inflytande i samhället överhuvudtaget borde vara något att höja på ögonbrynen över. Att positiva nyheter borde få större utrymme i etern är något de flesta människor kan enas kring. Dessvärre är de dåliga nyheterna ett nödvändigt ont för att driva på samhällsutvecklingen. Men hur det faktiskt står till med den här utvecklingen är något man verkligen kan sätta ett stort frågetecken framför, och tvivlarna får inte mindre vatten på sin kvarn när det går att läsa om livsöden som 16-åriga Liz. Har det överhuvudtaget skett någon förändring sedan de första kvinnorörelserna började ta form för närmare 150 år sedan?

Inte mycket till ljusning i sikte

I ovan nämnda FN-rapport går det att utläsa en del häpnadsväckande statistik. Eller vad sägs om att  av de ugandiska kvinnor som tillfrågats i studien hade 33% fått barn innan 18 års ålder, eller att 3% av alla kvinnor i Afrika söder om Sahara år 2030 kommer att vara mödrar innan de ens fyllt 15 - en ökning med två tredjedelar från 2010 års 1,8%. Den siffra som skulle komma att fånga mitt intresse var ehuru den rörande kartläggningen av hur kvinnors inkomst påverkas av ett tidigt mödraskap. Blir en kvinna i Uganda mor mellan 15 och 19 års ålder förlorar hon nämligen i genomsnitt 30% av sin livsinkomst. Trettio procent. Inte undra på att det sker så många som 3,2 miljoner osäkra aborter årligen i världens u-länder. Dessa faktum är en följd av en rad samhällsstrukturella defekter, men själva utbredningen av detta livsdestruktiva fenomen är i mina ögon det allra värsta. Kvinnor berövas först sin barndom, sedan sin integritet och sedan rätten till ett drägligt liv. Och detta sker i stor skala.

Men trots alla indikationer på att utvecklingen går åt fel håll, så finns det, tro det eller ej, ett fåtal människor som kämpar i denna veritabla motvind, mot orättvisornas bergfasta världsherravälde...

Tacksam, tids nog...

Eftersom jag vet att dessa människor skulle vara obekväma om jag benämnde dem i alltför positiva, glorifierande ordalag så utelämnar jag alla superlativ de rättmätigt förtjänar. Jag tänker dock tillåta mig att göra en enkel länkning till deras hemsida. Eftersom det här med största sannolikhet är första och enda gången jag gör reklam i den här bloggen, så vill jag i detta svaga ögonblick av underlåtelse verkligen uppmuntra er att åtminstone besöka deras hemsida. Det är det minsta de är värda, med tanke på det hopp de skänker ett mycket litet, men långt ifrån obetydligt urval av samhällets bottenskikt.

Woman Is the Nigger of the World

Beauty and the beast

Människor i all ära, men nog har evolutionen dragit iväg lite väl långt med oss. Vi kan numera i allt större utsträckning värja oss mot många av Moder naturs inneboende sätt att hålla ner vår population och hämma vår utveckling, såsom naturkatastrofer, epidemier och millenniumbuggar. Inte nog med det, vi har även lyckats bli såpass sofistikerade att vi numera inte bara håller vår egen ras framtid i våra händer - idag är praktiskt taget hela jordens ekosystem och dess öde avhängigt människans nyckfulla lynne. Ett djur som fått smaka alldeles särdeles mycket på just detta lynne är bergsgorillan, vars framtida existens numera balanserar på en skör tråd.

Bergsgorillans diet utgörs av diverser växter, frukter och bär. En fullvuxen gorilla kan äta upp till 32 kilo om dagen!

Ett tillfälle gavs, och ett tillfälle togs. Något hastigt måhända, om än inte förhastat. Inte ens nästan. Upplevelsen var sannerligen något utöver det vanliga, och att röra sig runt och ibland en gorillafamilj, bestående av 13 individer är smått förtrollande. Jag hade läst att en vart tvungen att hålla ett minimiavstånd på sju meter till djuren, då risken för smittoöverföring från människa till djur är överhängande. Detta avstånd var dock något varken våra guider eller gorillafamiljen var särskilt noga med att upprätthålla...

Nära närkontakt

Åldrarna i gruppen varierade från sex månader till dryga 35 år. Honan på bilden ovan är, om jag inte missminner mig, 30-32 år gammal. Gorillahanen på samma bild är runt 12 år gammal. Gorillorna kan uppnå en ålder på 50 ansenliga jordsnurr, men detta är av flera skäl sällsynt. Och hör och häpna, det är människan som är den främsta orsaken till detta.

Troligtvis död i förtid

När människan till slut vaknade upp, och insåg det misstag som var på väg att begås, hade i princip hela populationen av bergsgorillor utrotats. Tjuvjakt (eller innan jakt förbjöds, rätt och slätt jakt) var/är naturligtvis en starkt bidragande orsak, men även gorillornas allt krympande habitat till följd av skogsavverkning påverkar starkt negativt. Vidare, så har inte gorillorna något naturligt skydd mot många av de virus och bakterier människor bär på, och således kan ett vanligt influensa-virus slå ut en hel familj. (Jag känner mig här nödgad att påpeka att de gorillor vi besökte var vaccinerade mot de vanligaste av åkommor människor bär på.) Den sista, men långt ifrån oväsentliga anledningen till gorillornas allt mer svårbemästrade vardag är att de endast lever i en ytterst liten region, på sluttningen av en samling vulkaner i gränskorsningen mellan DRK, Rwanda och Uganda. Denna region är som bekant mycket krigshärjad, något som knappast underlättar upprätthållandet av arten.

Säljer sig dyrt

Av ovanstående anledningar, har det nu satts in enorma resurser på att bevara bergsgorillan. Majoriteten av familjerna bevakas dagligen, och detta kräver naturligtvis någonting det är tämligen ont om i den här delen av världen, nämligen pengar. Detta problem löses genom att ta ut hutlösa priser för turister som vill komma och se gorillorna under en timmas tid. Det är naturligtvis en tvistefråga huruvida det är rätt att störa djuren såpass frekvent, och det råder inga tvivel om att deras naturliga beteende påverkas. Detta kan få förödande effekter, när besökaren inte längre är en parkvakt utan istället en person med betydligt mer dubiösa avsikter. Det är ett delikat problem, och jag är personligen minst sagt kluven i frågan. Dock försöker jag rättfärdiga mitt eget besök där genom att intala mig själv att min närvaro med största sannolikhet innebär förbättrade utsikter för artens framtid, även om situationen inte på något sätt är optimal.

Världens kanske mest populära fekalier

Till dags dato finns det 880 stycken vilda bergsgorillor. Utsikterna för arten är, kanske inte goda, så åtminstone något ljusare än vad de har varit. Enligt IUCN är risken för att gorillorna skall bli helt utrotade fortfarande kritisk, och att vidmakthålla och konsolidera deras ställning är fortfarande högsta prioritet för att de överhuvudtaget skall kunna överleva.

Beauty and the beast

Demokratiska Republiken Kongo, pt. III

För omväxlings skull skall jag i det här inlägget slopa en alltför utdragen och irrelevant ingress, och omgående ge mig i kast med det jag faktiskt har för avsikt att skriva om, nämligen fortsättningen på historien om DRK.

Vi har nu alltså kommit till 2004, det år då det som skulle komma att benämnas som Kivu-konflikten skulle komma att blossa upp. Den observanta och ihärdige läsaren har säkert noterat att det inte förlöpt särskilt mycket tid sedan slutet på Det andra Kongo-kriget, närmare bestämt ett drygt år.

Kivu-konflikten
Det bör initialt återigen upprepas att konflikterna i mångt och mycket är tätt sammanlänkade, och hela händelseförloppet långt ifrån är en kedja av fristående händelser, utan snarare simultana, integrerade sådana. Året innan, när fredsavtalet slöts mellan samtliga stridande parter under Det andra Kongo-kriget, så ingick i kompromissen att merparten av de rebellgrupper som av olika anledningar stridit i konflikten skulle beviljas amnesti, och integreras i DRKs stående armé. Det kan tyckas verka vara ett mycket märkligt beslut, men en bör i åtanke att situationen var närmast desperat, och parterna var beredda att göra vad som helst för att frambringa fred i regionen. Men som så många gånger tidigare i DRKs historia, så fanns det parter vars personliga ambitioner inte var förenliga med idén om att underordna sig ett kollektiv. Till denna kategori individer sällade sig ledaren för den tidigare rebellgruppen 'Rassemblement Congolais pour la Démocraties' (RCD), en man som bär namnet Laurent Nkunda. Nkunda bröt sig ur den kongolesiska armén och återgick till den gerillakrigföring han och hans undersåtar tidigare hade ägnat sig åt. Striderna skulle komma att pågå fram och tillbaka, med kortare avbrott för sammanbrutna fredsförhandlingar, fram tills dess att ett slut på konflikten nåddes i och med tillfångatagandet av Nkunda den 23e mars 2009. För att inte ytterligare konflikter skulle blossa upp valde man att återigen integrera merparten av soldaterna i den kongolesiska armén. Varför kan man fråga sig, då det uppenbarligen inte fungerat tidigare. Det är för övrigt troligen överflödigt att konstatera att inte heller detta var någon en konflikt som bidrog till regionen eller dess befolknings välbefinnande.

Laurent Nkunda (i ett märkligt försök att imitera något film/albumomslag, men vilket?)

Det hade gått att redogöra för detaljer i DRKs kontemporära historia i all evighet, men då den här historien börjar framstå som lika ändlös som själva konflikten väljer jag att göra en kort resumé av tre aspekter av konflikten som i min som alltid rättvisa, och som alltid objektiva syn äger störst relevans.

Kvinnors situation
Jag har tidigare nämnt hur bedrövlig situationen är för kvinnor i DRK. 2010 utkom FN med en rapport där de rapporterade om att det årligen begicks hisnande 15000 våldtäkter på kvinnor i DRK. Och detta skedde alltså under ett år då det officiellt var fred i landet. En ny gransking av data, genomförd året därefter får FNs siffror att blekna i jämförelse. Enligt den nya, än dystrare rapporten, publicerad i 'American Journal of Public Health', så skedde det under en 12-månadersperiod 2006/2007 så många som 400'000 våldtäkter i DRK. Detta motsvarar 1152 våldtäkter om dagen, 48 varje timme, eller om ni så vill, en våldtäkt varje sjuttiofemte sekund. I DRK våldtas 2,9 procent av kvinnorna varje år, men i provinsen Norra Kivu blir så många som 6,7 procent av kvinnorna under ett år utsatta för våldtäkt.

Varför ge sig på oskyldiga kvinnor, undrar en stillsamt när dessa abstrakta siffror sveper över ens huvud. Det finns naturligtvis otaliga svar på den frågan, men det korta svaret är att det, ifrån att det förr var segrarens outtalade rättighet att besudla sina motståndares kvinnor efter att ha besegrat denne, har massvåldtäkter utvecklats till ett maktinstrument i dagens alltmer intrikata krigföring. Det är helt enkelt ett sätt att underkuva människor, att dehumanisera dessa, och på så vis även skaffa sig kontroll och herravälde över befolkningen.

1,152 women raped every day, 48 raped every hour, or four women raped every five minutes. - See more at: http://stonybrookmedicine.edu/newsroom/DRC#sthash.ZieBoNBq.dpuf

1,152 women raped every day, 48 raped every hour, or four women raped every five minutes. - See more at: http://stonybrookmedicine.edu/newsroom/DRC#sthash.ZieBoNBq.dpuf

Massgrav av våldtagna och sedermera avrättade kvinnor i DRK

Joseph Kony
När jag tidigare berättade om Joseph Kony utelämnade jag flera detaljer, varav en var att han även härjat i DRK. Vid närmare eftertanke känns det närmast som en självklarhet att han skulle ta en svängom DRK också, för att på något sjukt vis fullända hela historien. Lite som om att soldater i många av ovan nämnda våldtäktsfall fullbordar sin handling genom att skjuta med sitt automatvapen upp i kvinnans vagina. Vad Kony beträffade var det inget nytt under solen under hans period i DRK, utan snarare precis vad man hade kunnat förvänta av en av världens tio mest efterlysta män (notera män). Bortrövningar, stympningar och allmän död och ödeläggelse har nämligen en tendens att följa i den mannens fotspår, och den här gången utgjorde inget undantag.

Konfliktmineraler
DRK är ett mycket rikt land. Faktum är att man besitter en av världens största mineraltillgångar, i synnerhet när det kommer till diamanter, guld, koppar och kobolt. Även om det kanske är den minst kända mineralen, så är den sistnämnda inte bara en vital komponent i dagens mobiltelefontillverkning, det råkar även falla sig som så att DRK innehar de i särklass största reserverna av mineralen i världen. Eftersom det är ytterligare en av de resurser som moder natur vart sparsam med i sin allokering, så blir den enligt lagen om tillgång och efterfrågan följaktligen en värdefull sådan. Detta faktum är något som flertalet aktörer har dragit nytta av i finansieringen av sin illegala upprorsverksamhet. Det hade dock inte vart möjligt för dessa att utan en västerländsk ignorans inför problemen, och fram tills nyligen har problemet med konfliktmineraler knappt uppmärksammats alls. En ljusning vid horisonten kan dock skönjas, efter det att det fattats beslut om att förbjuda import av mineraler från krigshärjade områden. Frågan är dock vad som är starkast, viljan att lösa en avlägsen konflikt i ett land ingen bryr sig om, eller att ha fortsatt billig tillgång till juveler och mobiltelefoner. Jag vet då åt vilket håll jag lutar i frågan, och inte är då mitt glas halvfullt (om det nu någonsin är det).

Kobolt, en vital komponent i din mobiltelefon

M23, nutid och framtid
I april 2012 skulle hursomhelst stridigheter blossa upp igen, då en grupp soldater valde att bryta sig ur den kongolesiska armén till följd av missförhållanden, och att president Kabilas påstådda misslyckande med att leva upp till de löften som gavs i och med det senaste fredsavtalet. Dessa kom att utgöra den numera ökända M23-gerillan, som skulle komma att plåga Kivu-regionens befolkning under 19 långa månader. Gerillan utgjordes till största del av tutsier, och många av dessa var i grund och botten rwandiska medborgare. Namnet M23 kommer av tidpunkten för fredsavtalet, den 23e mars, och användes som en brysk påminnelse om Kabilas tillkortakommanden.

När flera länder under ett par veckor 2012 valde att dra in bistånd till såväl Rwanda som Uganda, var detta en reprimand med emfas till respektive länders ledare. Det fanns nämligen tydliga bevis på att dessa länder, och då framförallt Rwanda stödde M23 i deras kamp mot den kongolesiska regeringen. Motiven bakom detta förfarande är tydliga, och den historiska dispyten länderna emellan väger tungt. Rwandas president Kagame och DRKs motsvarighet Kabila hade kunnat betraktas som regelrätta fiender. Att sedan M23 utgjordes av Kagames egen etniska gruppering - tutsier - hjälpte denne att få vatten på sin kvarn. Ugandas president Museveni är en ivrig supporter till Kagame, och därav Ugandas deltagande. Det sista motivet för deras inblandning är de extremistiska hutu-gerillor som fortfarande rör sig i östra DRK, och har för avsikt att störta president Kagame och åter ge hutuer makten i Rwanda. Genom att stödja M23 tänkte således Kagame att han kunde underminera hutuerna i regionen, samtidigt som han gjorde detsamma med president Kabilas regim. Två flugor i en smäll, praktiskt.

För att knyta ihop den omtalade säcken, så har nu alltså M23 lagt ned verksamheten, och överlämnat sig själva till rättvisan. Man menar på att man nu istället kommer att försöka få igenom sin vilja med rent politiska medel. Faktum är att man kapitulerade i 'Kisoro', en stad endast några få mil från där jag i denna skrivande stund befinner mig.

Men trots alla positiva rubriker i tidningar världen över, så är jag alltså fortsatt skeptisk till att situationen nu kommer att lugna ner sig. Det finns ett antal anledningar till min hållning, och som vissa sakkunniga påpekat, är det faktum att endast en av alla de upp till 50 gerillor som rör sig i regionen har lagt ned sina vapen, betyder långt ifrån att fred har skipats. Må så vara att M23 var den mest prominenta aktören i regionen. Ytterligare argument mot att vi närmar oss en kurering av den enorma cancersvulst konflikten är, är det faktum att ovan nämnda mineraler fortfarande finns kvar, och dessa blir inte mindre attraktiva i takt med att jordens tillgångar tryter alltmer. Det återstår således en hel del för det internationella samfundet och DRK att finna en lösning på, innan konflikt-härvan benämnd vid Afrikas eget Världskrig närmar sig en slutgiltig upplösning. Fram tills dess tvivlar jag inte en sekund på att vi kommer få se ytterligare grymheter utföras i östra DRK. Såväl dess koloniala som nutida historia pekar nämligen i en entydig riktning: ett människoliv där tycks inte väga lika tungt som i övriga delar av världen.

Demokratiska Republiken Kongo, pt. II

Efter att ha erfarit och uthärdat och genomlidit två av de värsta erfarenheter ett u-land likt Uganda kan erbjuda är jag nu tillbaka i skrivartagen. Jag skall inte sticka under stol med att dessa två enskilda händelser ristat in sina mentala ärr, och detta i en redan bräcklig själ. När matförgiftningen slår till är det inte mycket en kan göra, annat än att se till att förbereda sig väl i form av närhet till vatten, goda vänners vård samt en (fungerande) vattenklosett. Men när sedan strömavbrottet kommer som lök på laxen, ja då är det som om en har lagt fälleben på en enbent. Att under rådande inkontinens bokstavligen talat behöva famla i mörkret i sökande efter en tillflyktsort i form av en bekvämlighetsinrättning, vilken knappast kan beskrivas som bekväm, är inget jag önskar min värste fiende. Otaliga svordomar har följaktligen yttrats under de senaste dagarnas utbredda mörker, samtidigt som en längtan efter att få leva i ett vettigt land varvats med insikter i hur beroende man är utav det svenska livets alla bekvämligheter. Kan man kalla sig bortskämd då man i hela sitt liv aldrig behövt klara sig utan ström i mer än något enstaka dygn i sträck, eller är man då endast en produkt av samhällsutvecklingen? Sanningen ligger väl som så många gånger tidigare någonstans i mitten. Nåväl. Jag ska nu inte tråka ut er längre, utan istället ge mig i kast med fortsättningen av den, åtminstone i mitt tycke, gripande berättelsen om DRK.

Vi hade nu nått fram till 1997, och Mobutu har precis tvingats lämna ifrån sig makten i landet. Det var dock långt ifrån den bästa grogrunden för demokrati och fred han efterlämnade efter sina dryga tre decennier som statsöverhuvud. En hade nog faktiskt utan att vara alltför djärv kunnat dryfta sig att säga att fallet snarare var tvärtom. Ordet intermezzo är långt ifrån tillräckligt för att beskriva situationen, men förmodligen är det det enskilda ord som ligger närmast till hands. Till följd av detta är det nästintill omöjligt att veta vart en skall börja när en skall försöka förklara denna konflikt. För enkelhetens skull skall jag dela upp konflikthärvan i tre kronologiskt ordnade delar, begynnande med det första följt av det andra Kongo-kriget med Kivu-konflikten till dessert, även om de alla är tätt sammankopplade med varandra.

*För enkelhetens skull kommer jag att konsekvent använda det nuvarande namnet DRK.

Ett barn i ett av östra DRKs flyktingläger

Det första Kongo-kriget
Innan vi ger oss i kast med händelseförloppet i denna konflikt får vi, som så många gånger tidigare, börja med en snabb historisk tillbakablick för att helt förstå bakgrunden. Det första Kongo-kriget hade nämligen sitt ursprung i den forna kolonialmakten Belgiens bravader i regionen. I Rwanda finns det nämligen två dominerande etniciteter, Hutu och Tutsi. Belgarna valde under tidigt 1900-tal att förflytta en del av tutsi-befolkningen från Rwanda till de östra delarna av nuvarande DRK, med motivet att utnyttja dessa som billig arbetskraft (läs:slaveri). Om vi sedan vrider fram klockan till tiden för det Rwandiska folkmordet 1994, i vilket hutuerna bokstavligen talat försökte utrota tutsierna (en konflikt jag har för avsikt att återkomma till vid senare tillfälle), så tvingades mängder av rwandiska tutsier att fly över gränsen till deras fränder i Rwandas västra grannland, DRK. När hutuerna efter några månader av vansinnesdåd sedan störtades av den tutsi-ledda motståndsgruppen Rwandan Patriotic Front (RPF), dröjde det inte länge förrän många av de allra värsta förbrytarna under folkmordet flydde landet i syfte att undvika den oundvikliga död en krigsrättegång hade inneburit. Vart flydde de om inte västeröver, över gränsen till grannlandet DRK. DRK var nämligen vid tillfället det enda land i vilket man kunde undfly sitt öde till följd av den rådande politiska instabiliteten i landet. Att landet dessutom sträcker sig över enorma ytor, varav mycket kan betecknas som mycket oländig terräng gjorde landet till den perfekta tillflyktsorten. Problemet var naturligtvis att det var precis vad tutsierna hade tänkt några månader tidigare, och redan här kan det skönjas att det fanns vissa förutsättningar för bekymmer i regionen. Och bekymmer blev det. De flyktade hutuerna bildade en gerillagrupp, där man försökte skapa sig en ny plattform för att återta makten i Rwanda. Den alltmer pressade Joseph Mobutu kände att han inte längre kunde kontrollera detta nya orosmoment i sina östra domäner, och vad gör en förnuftig man när han känner att han inte kan besegra sin fiende? Jo, han lierar sig med dem. Sagt och gjort. Vad Mobutu troligtvis inte hade räknat med var att såväl Rwandas som Ugandas regeringar skulle komma att ta saken i egna händer och själva intervenera i konflikten genom att stötta Mobutus främsta politiska motståndare Laurent-Désiré Kabila, och dennes 'Alliance des Forces Démocratiques pour la Liberation du Congo-Zaïre' (AFDL). Anledningen till att Uganda valde att delta i konflikten står att finna i de starka band som finns mellan Ugandas sittande President, Yoweri Museveni och RPF sedan Musevenis maktövertagande. Hursomhelst, så lyckades dessa två aktörer med gemensamma krafter inte bara med att betvinga hutu-milisen i östra DRK, utan man lyckades även avsätta Mobutu. Denne flydde landet, och man tillsatte då Joseph Kabila som nytt statsöverhuvud. För att sedan bibehålla någon form av maktställning och kontroll över DRK lät Rwanda även integrera delar av sin militär i den kongolesiska motsvarigheten.

Laurent-Désiré Kabila

Det andra Kongokriget
Den nyvunna freden i regionen skulle endast komma att vara knappt ett år. Den nytillträdde Kabila skulle nämligen visa sig vara lagd åt det mer paranoida hållet, och han plågades konstant av en övertygelse att Museveni och framförallt Rwandas president Paul Kagame hade för avsikt att störta honom och ersätta honom med en tutsier på presidentposten. Detta fick till följd att Kabila vände sig emot sina före detta bundsförvanter, genom att utfärda ett dekret där han valde att utvisa all utländsk militär ur DRK. Detta beslut togs inte emot i god jord hos de i den kongolesiska armén befintliga tutsi-trupperna, som skulle komma att ta saken i egna händer. Istället för att åtlyda Kabilas order gjorde de helt sonika myteri. Den nyckfulle, och vid tillfället rådville Kabila valde vid denna tidpunkt att återigen att ta ett ödesdigert beslut när han valde att vända sig emot den vid denna tid splittrade hutu-minoriteten för hjälp. Hur detta emottogs av Kabilas nyfunna kontrahenter, tillika östra grannländer är överflödigt att gå in på. Det blev nu fullskaligt krig, och fler länder än de redan nämnda DRK, Rwanda och Uganda skulle komma att blanda sig i. Många fler. När avgrunden såg ut att vara oundviklig för Kabila kom det nämligen hjälp från Angola, Namibia, Zimbabwe, Tchad, Libyen och Sudan, varav de tre förstnämnda kom att bistå med soldater medan de övriga tre endast bistod i form av ekonomiska och materiella medel. Motiven för dessa länders involvering varierade. Som exempel, så hade Tchad förmodligen inte valt att ingripa om det inte vore för påtryckningar från deras forna franska kolonisatörer. Vidare ville Angola en gång för alla förgöra en trilskande gerilla vilken rörde sig i gränstrakterna länderna emellan, medan Namibias president hade fingrarna långt nere i den syltburk som är den kongolesiska gruvnäringen. Denne ville helt enkelt försäkra sig om att hans tillgångar inte gick om intet. Är detta verkligen motiv nog för att gå i krig, kan undras? I den här delen av världen blir svaret dessvärre jakande.

Att vara gruvarbetare i DRK är ett av de dödligaste jobb som finns till följd av utvinningsmetoderna som bla involverar direkt hantering av kvicksilver

Kriget nådde genom dessa nya aktörers inträde ett dödläge, där ingendera av sidorna lyckades göra några större erövringar. Detta föranledde att ett avtal om vapenstillestånd undertecknades av de större aktörerna. Men en fredsuppgörelse i den här regionen är något som har visat sig lika flyktig som en dröm, och inte heller den här gången skulle den komma att uppfyllas. Trots att man i avtalet enades om att rebellerna i östra DRK måste förgöras, skulle detta bara innebära ett intensifierat gerillakrig, där det enda som skedde var att civilbefolkningen fick betala i form av blod, bortrövade barn och brutala våldtäkter på regionens kvinnor. Dessa gerillagrupperingar finansierade sin verksamhet genom illegal försäljning av så kallade konfliktmineraler, vilka smugglades ut ur landet och såldes på den västerländska marknaden. Det efterlängtade fredsavtalet skulle komma att undertecknas först efter ytterligare tre år, en period under vilken Laurent-Désiré Kabila bland annat hann bli mördad av sin egen livvakt, och sedermera efterträdd av sin son, Joseph Kabila. Något stabilt tillstånd av fred kunde det dock knappast kallas, och det skulle inte dröja länge innan DRK återigen var en kokande gryta, vari människoliv knappast betraktades som något vi hade betecknat som levande.

En barnsoldat, stridandes för en gerillagrupp i östra DRK

Det är inte helt oberättigat som Det andra Kongo-kriget i efterhand fått epitetet 'Afrikas Världskrig' med tanke på antalet aktörer som var inblandade. Försöker man även väva in antalet dödsoffer i begreppet, börjar beskrivningen närmast framstå som en underdrift. Den ackumulerade dödssiffran för de två krigen uppgår uppskattningsvis till över miljonen stridande offer. Tar man även in civila dödsoffer i ekvationen stiger siffran till mellan fyra och sex miljoner döda, beroende på olika källor. Oavsett vart den slutgiltiga siffran hamnar, så är det obestridligt den högsta dödssiffran ett krig medfört sedan andra världskrigets slut. Majoriteten av de civila dödsoffren hade liksom i många tidigare konflikter inte en direkt koppling till stridigheterna, utan människor föll snarare offer när man tvingades försöka överleva i dess kölvatten, där sjukdomar och svält blev till vardag för i stort sett samtliga människor i en av världens mest tätbefolkade regioner. 

Trots att jag försöker hålla mig kortfattat, och att jag utelämnar mycket detaljer är det väldigt svårt att hålla historien om DRK koncis. Det kan vara så att det är en följd av min kanske inte alltid särskilt lakoniska läggning. Nästa del bör dock bli det sista i den här serien, och där har jag för avsikt att redogöra för händelseförloppet under de senaste decenniet, och även förklara varför det var så uppenbart att de senaste fredsförhandlingarna skulle komma att braka samman.

Demokratiska Republiken Kongo, pt. I

Jag har under ett par dagar grubblat över om det verkligen är adekvat att blanda seriösa inlägg om ond bråd död, smärta och lidande i dess yttersta former, med mina, i kontrast, lättjefulla och närmast ignoranta förehavanden. Det vore nog inte helt orätt att i nuläget kategorisera mig som ytterligare en volontärturist, vilken endast plockar godbitarna från Afrikas smörgåsbord. Det var under författandet av forsrännings-inlägget häromdagen som tankegångarna kring detta på riktigt tog fart. Tar de vardagliga, mer lättsamt lagda inläggen udden från de mer seriösa, samhällsinriktade motsvarigheterna? Jag hoppas naturligtvis inte detta, men risken finns onekligen. Jag har hursomhelst beslutat mig för att fortsätta mig på den inslagna vägen, må det vara ett gott beslut eller ej. Jag tycker att det kan vara av värde att inte endast framställa Afrika som en kontinent där svält och fattigdom är förhärskande, utan att livet här faktiskt kan vara till och med mer än drägligt (även om jag nu inte råkar vara infödd afrikan). En svår balansgång är det, och jag hoppas innerligt att ingen tar illa upp av mitt upplägg. 

Måhända som någon form av kompensation för just detta introducerar jag med dessa inledande ord ett av de kanske allra dystraste, tragiska och samtidigt mest bortglömda kapitlen i Afrikas historia, nämligen berättelsen om Ugandas västra granne Demokratiska Republiken Kongo (DRK).

Demokratiska Republiken Kongo, till ytan mer än fem gånger större än Sverige med sina 2,345,409 km²

Jag har i ett tidigare inlägg berört DRKs koloniala förflutna, om än i något svepande ordalag. En kan kortfattat konstatera att DRKs förflutna tillhör ett av de mest tragiska i Afrikas historia - och det vill inte säga lite det. Det går att argumentera för att DRK är det land i världen som idag lider mest av sina forna kolonialisters illgärningar. Eftersom landets historia är så otroligt komplex, så har jag för avsikt att dela upp berättelsen i två delar, där jag i denna kommer att skärskåda landets efterkoloniala historia, för att i den andra delen fokusera på vad som hänt under de två senaste decennierna. Att jag väljer att skriva om detta lands öde just i detta nu har till bakgrund i föregående veckas rapporter om att ett fredsavtal mellan regeringen och gerillagruppen M23 var nära förestående, något som hade kunnat innebära slutet på en tid av misär för miljontals människor i östra DRK.

Utan att vilja påstå att jag kan min historia alltför väl, så kan det konstateras att en uppenbarligen inte behöver kunna just sin historia alltför väl för att förstå att det svävade tämligen oroväckande moln över detta fredsavtal från första början, och detta till följd av en mängd olika aspekter. En smidig lösning på konflikten framstod ungefär lika trolig som att (homofoben) Vladimir Putin och Barack Obama skulle gå till sängs, och det var därför inte särskilt förvånande när det häromdagen uppdagades att förhandlingarna strandat. Jag har nu för avsikt att försöka förklara huvudkomponenterna i denna smältdegel som har kallats för Afrikas eget världskrig, och därigenom varför det var så uppenbart att förhandlingarna skulle stöta på grund. Att jag endast har för avsikt att försöka förklara somliga av nyanserna på den mångfacetterade palett till konflikt som plågar en av Afrikas mest tätbefolkade regioner, är helt enkelt att det skulle kräva år av efterforskningar, och samtidigt uppta en hel antologi för att försöka beskriva hela Kongo-konflikten.

"Var inte för positiv, ljuset i tunneln kan vara ett tåg"

- Okänd

Utöver att ha ett kolonialt förflutet, så är ytterligare en karaktäristika för många länder och regioner som idag är drabbade av inbördeskrig och oroligheter ett förflutet som ett proxy-slagfält för det ideologiska kriget mellan dåvarande Sovjetunionen och US(&)A. För att stärka sin position i ett Afrika där Sovjet hade skaffat sig en allt större maktställning valde USA under president Kennedy att liera sig med Belgien, som på den tiden besatt stora landområden i centrala Afrika. Det var dock ett Belgien som fått utstå kritik för sina historiska illdåd och vanstyre i samma region, och man tvingades 1960 utropa Kongos självständighet, vilket snart följdes av landets första fria val. I dessa val segrade en handlingskraftig man vid namn Patrice Lumumba. Även om det kan tyckas lämpligt med en företagsam ledare för ett land i stort behov av stabilitet och ett handfast styre, så delades inte denna åsikt av alla. Lumumbas smekmånad som Premiärminister skulle dock inte komma att uppta några större tidsdimensioner, då det snart stod klart att en utbrytargrupp ledd av en man vid namn Moise Tshombe tagit makten över den mineralrika Katanga-provinsen, belägen i sydöstra Kongo. Lumumba satte då hårt mot hårt, och försökte per omgående att återta makten över regionen. Då majoriteten av landets rikedomar stod att finna i denna regionen, var det av stor av vikt att inbegripa Katanga i det som skulle komma att bli Lumumbas nya stat. Lumumbas anspråk på Katanga ogillades dock av Kongos forna kolonisatörer, då dessa inte hade några planer på att släppa greppet om regionens naturtillgångar - några man ansåg sig ha betydligt större utsikter att säkra genom nickedockan Tshombe än den alltför självständige Lumumba. Efter 12 veckor på sin post mördades således Lumumba under tillsyn av belgiska officerare. På detta följde ytterligare kaos, och perioden mellan 1960-1966 brukar allmänt refereras till som 'Kongokrisen'. Detta tillstånd var något som passade Belgien alldeles utmärkt, då man återigen kunde exploatera de hett eftertraktade mineralerna i godan ro. Det var för övrigt i sina behjärtansvärda bemödanden att medla under Kongokrisen som FNs dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom i en flygolycka 1961. Det florerar envisa rykten om att han skulle ha blivit mördad, och att mordet skulle ha initierats av CIA, då amerikanerna, och framförallt inte deras vänner belgarna inte hade något intresse av en lösning på konflikten. 

Om jag nu får tillåta mig själv att hoppa över en rad (inte alls oviktiga) händelser, så slutade sedan Kongokrisen 1966, strax efter det att en man vid namn Joseph Mobutu med militärt stöd från västmakterna tagit kontrollen över landet, för att sedan utropa detsamma till en enpartistat. Mobutu antog skulle efter några år vid makten komma att anamma epitetet 'President Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu Waza Banga', vilket fritt översatt betyder 'Den allsmäktige krigaren som, till följd av sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring, lämnandes ett spår av eld efter sig'. 

Joseph Mobutu iförd en smakfull stass

För den framsynte, och förmodligen även för dennes mer inskränkte vän, så framstår det knappast som någon större överraskning att Mobutus år vid makten med ett ord kan klassificeras som 'despotism'. Under sina 32 år vid makten lyckades han genom en systematiserad exploatering av landets rikedomar ansamla en enorm personlig förmögenhet, uppskattad till $5 miljarder. Mobutus styre sägs ha gett upphov till uttrycket 'kleptokrati', ett begrepp som nästan känns smickrande för denne man. Efter att vid hans makttillträde ha varit rankat som det näst mest industrialiserade landet i Afrika, näst Sydafrika, fick man successivt se sig passerade av andra länder. Idag är man rankat som världens mest underutvecklade land utefter flertalet måttstockar, bland annat BNP/Capita, vilket efter köpkraftsjustering ligger på $400 per invånare och år. Ytterligare bevis för Mobutus vanstyre går att finna i bristen på vägar i dagens DRK, där man idag endast har 225 mil av vad som betraktas som 'säkrade vägar'. För att slå spiken i kistan beträffande Mobutus oöverträffade försumlighet av sitt eget folk, vänder vi oss till mordstatistiken i huvudstaden Kinshasa, vilken enligt uppskattningar var högst i världen bland världens alla städer under slutet av Mobutus styre på 90-talet. Staden sägs ha varit lika farlig att vistas i som Bagdad var under Irak-kriget.

Under åren som enväldig President gjorde Mobutu enligt egen utsago vad han kunde för att utradera post-kolonialismens döda hand - en hand som onekligen låg som en kvävande filt över landet. Huruvida hans åtgärder gynnande landet går inte helt oväntat att ifrågsätta. Där namnbytet till Zaïre och även flaggbytet går att rättfärdiga, genomfördes det även mer dubiösa reformer. Exempelvis kan förstatligandet av merparten av landets industrier starkt ifrågasättas, då detta i praktiken inte ledde till något annat än att Mobutu själv fick skaffa byxor med än mer töjbara fickor. Under de sista åren vid makten tvingades han dela denna med en form av opposition, till följd av utbredda protester runtom i landet. När Mobutu till slut tvingades fly landet 1997, går det knappt att med ord beskriva hur förfallet landet var, på såväl institutionell som moralisk nivå. Det råder inga som helst tvivel om att detta är något som än idag påverkar landet i allra högsta grad. Joseph Mobutu dog i exil utav prostatacancer, endast tre månader efter att han tvingades fly landet. Att dö var nog det bästa den mannen gjorde i sitt liv.

Zaïres (1971-1997) flagga

Fortsättning följer...

När jag kysser havet

Liksom Fantomen ibland beträder gatorna som en vanlig man, finns det även de sällsynta stunder då jag sliter mig ifrån mitt hedervärda kall att rädda vår värld. Då jag alltsomoftast brukar räknas till det så kallade människosläktet, påstås även jag äga en egenskap gemensam för samtliga individer av denna däggdjursart - jag sägs vara dödlig. Det är höljt i dunkel huruvida jag tidigare hade varit övertygad av faktumet, men efter gårdagens händelser tvekar jag inte längre. Det är nu avgjort. För att konsolidera min tes och beveka mina belackare ämnar jag nu presentera bildbevis för min övertygelse. Håll andan.

En liten krusning förtar minsann inte humöret

Här var kanske någon rädd. Någon annan, alltså.

Med risk för mitt eget liv agerar jag å hela gruppens vägnar vågbrytare

Det var i princip jag mot världen

Kampen var mycket jämn, och det stod länge och vägde

Men moder natur är en tuff motståndare...

... Och vår hjälte fick till slut bita i gräset

Är det här slutet?

Nej, han är ju odödlig

När jag kysser havet

Anaka

Jag har sedan någon vecka tillbaka lämnat Anaka och mitt projekt där bakom mig. Detta föranleddes av att projektet inte riktigt var vad jag hade förväntat mig, på så vis att det visade sig att jag arbetade för ett vinstdrivande företag, och inte det samhällsutvecklingsprojekt som var utlovat. En ganska diametral skillnad i mina ögon, och därför befinner jag mig i den belägenhet som jag nu gör. Men ingen ko på isen, i den utsträckningen nu nötkreatur spatserar över frusna vattenhål i det här landet. Isar är nämligen, tro det eller ej, en ganska så sällsynt företeelse här i Uganda. Jag bidar nu min tid, och njuter av Kampala i goda vänners lag under sökandet efter ett nytt projekt. Inte helt tokigt ska jag be att få tala om, då såväl vänner som Kampala visat sig vara av ett minst sagt aktningsvärt snitt. Men syftet med det här inlägget var ett annat, nämligen att få ge en sista vördnadsbetygelse till Anaka. Jag trivdes rentav alldeles förträffligt på denna ort, projektets tillkortakommanden till trots. Därför tänkte jag dela med mig av lite bilder därifrån, som en form av tribut. Håll tillgodo:

En tidig lördagsmorgon i Anaka

En ung Anaka-bo iklädd en röd tröja klamrar sig fast vid något

 En del människor verkar tro att det inte regnar i Afrika. Den villfarelsen kan jag helt avfärda.

Killen-som-har-en-kycklinggul-liverpooltröja-med-andy-carroll-på-ryggen

Anakas kanske mest framstående linslus

Regionen runt Anaka sägs ha de bästa vägarna i Uganda, något jag inte tvivlar på

Afoyo matek

 

School

När man i resten av världen firade (nåja) den internationella världslärardagen den 5e oktober i år, valde lärarnas fackförbund i Uganda att istället att utropa dagen till nationell sorgedag. Bakgrunden är att man inför terminsstarten i slutet på september valde att gå i strejk, och som så många gånger förut här i världen var stötestenen pengar. Som lärare i Uganda skall du enligt den nationella tariffen tjäna cirka 375 000 Ugandiska shillings (Ushs) i månaden, vilket motsvarar drygt 1000 SEK. I relation till landets genomsnittslöner, vilka ligger på 220 000 Ushs för landsbygden respektive 660 000 Ushs i Kampala, så ter sig lärarlönerna stå sig relativt bra. Men problemen är många, och en så självklar sak som att få sin lön utbetald är många gånger långt ifrån en självklarhet - tvärtom är det något som sker med en oroväckande oregelbundenhet.

Anakas fjärdeklassares skolbyggnad. Notera kulhålen i fasaden - ytterligare en kvarleva från LRA-tiden.

Några kids spelar fotboll efter skolan

När man i Uganda pratar om hög frånvaro i skolorna åsyftar man inte frånvaron bland elever, utan den bland lärare. Årligen överger 10 000 av Ugandas 160 000 lärare sina tjänster, alltsomoftast till följd av att man inte har råd att jobba kvar. När Uganda för några år sedan tog bort skolavgiften gjorde man sig själv en stor otjänst, eftersom man tog beslutet utan att egentligen kunna genomföra reformen. Då staten inte hade tillräckligt mycket resurser för att täcka de allra mest grundläggande behoven hos skolorna, har man istället underminerat verksamheten. Det finns nu varken pengar till lärarlöner, skolbänkar, material eller bespisning, och i detta misslyckande är det naturligtvis barnen, Ugandas framtid, som är de stora förlorarna.

Skoluniform är ett obligatorium i Uganda. Eleverna får själva sörja för dessa.

Har man inte tillgång eller möjlighet att införskaffa en riktig fotboll får man tillverka sin egen

Barnen är dock inte bara förlorare på individuell basis, utan de får även lida för äldre generationers ugandier och deras tillkortakommanden på ett kollektivt plan. Det finns nämligen en empiriskt bevisad stark korrelation mellan längden på utbildning som ungdomar genomsnittligen erhåller och ett lands ekonomiska utveckling. Detta åskådliggörs i diagrammen nedan, där det är tydligt att det finns ett positivt samband mellan primär utbildning (åk 1-6 i Sverige) och ekonomisk utveckling.

Andelen barn som erhåller primär skolgång ställt mot PPP-justerad BNP per capita

Tar man sedan och gör samma jämförelse mellan den sekundära utbildningen (åk 7-gy3 i Sv.) så är det än tydligare hur stark korrelationen är.

Andelen barn som erhåller sekundär skolgång ställt mot PPP-justerad BNP per capita

Som mzungu i Uganda går man sällan obemärkt förbi. Bor man dessutom på landsbygden betraktas man närmast som en utomjording. Dit jag vill komma är att när jag flanerade runt på skolgården i Anaka i hopp om att finna ett eller annat fotoobjekt, tog det inte många minuter innan jag blev inkommenderad till rektorn. Eftersom mina tidigare besök hos diverse rektorer knappast varit några angenäma upplevelser, fick mina ben en något geléaktig substans för ett ögonblick. Det visade sig emellertid att mina farhågor visade sig vara obefogade, och vad som visade sig vara vicerektorn visade sig heta Charles, och han visade sig alltså vara en riktigt trevlig vicerektor. Han insisterade på att ge mig en rundvandring på skolan, och berättade hur svårt det var att driva en skolverksamhet i Uganda, med en anmärkningsvärt melankolisk ton med tanke på allvaret i det han talade om. Om detta var ett tecken på uppgivenhet låter jag vara osagt, men nog hade han haft fog för att misströsta, vår gode Charles.

Vicerektor Charles

Enligt vicerektor Charles har skolan 20 lärare anställda på de ungefär 1200 eleverna. I tillägg till detta finns det fyra stödlärare, vars funktion jag inte riktigt uppfattade. Det kan ibland vara så många som 150 elever i en klass, inhysta i klassrum som sällan är större än 10x6 meter. De 20 lärarna hade i sina anställningsvillkor en överenskommen lön på runt 300'000 Ushs/månad. Problemet med detta är bara att staten endast betalat ut 2,2 miljoner Ushs i bidrag till skolan detta kalenderår, något som alltså inte ens räckt till att betala ut lön till en av de anställda lärarna. Lösningen man tvingats genomdriva är ett återinförande av skolavgiften, regeringens löften om fri skolgång till trots. Alternativet hade varit att stänga skolan. När vi gick förbi några av klassrummen anmärkte jag på att många stod tomma, trots att timmen var relativt ung. Jag fick förklarat för mig att det berodde på att man inte kunde förse barnen med någon bespisning, och att man i många klasser därför var tvungen att avsluta undervisningen vid lunch varje dag. Detta då många av eleverna bodde en bra bit från skolan, och inte hade någon möjlighet att ta sig hem och tillbaka över lunchrasten.

Anakas fjärdeklassares skolbyggnad sett från insidan

Det är bara att konstatera att det är svårt att se det omtalade ljuset i tunneln när det kommer till utbildningssituationen i Uganda. De huvudsakliga problemen är de makt- och samhällsstrukturella problem som genomsyrar landet, i form av korruption bland eliten, motvilja att betala skatt bland folket till följd av just detta, vilket lett till den vedertagna normen att förskansa sig själv till vilket pris som helst, istället för att med gemensamma ansträngningar ta sig ur lejongropen.

School