Ce N'est Pas Bon

Jag vill motvilligt dra mig till minnes att jag i ett svagt ögonblick vidnämnt Ugandas president Yoweri Museveni i alltför smickrande ordalag. Måhända att gemene man inte hade solat sig i glansen av mina tämligen modesta eufemismer, men just Museveni hade med all säkerhet kramat ur varenda droppe av beröm ur dem. Det skulle kunna liknas vid en girig mygga som suger blod ur andra varelser, ty faktum är att Museveni inte alls är särskilt oäven när det kommer till att suga livskraft ur andra - tvärtom har han under sina 27 år vid makten uppvisat en sällsynt fallenhet för just detta, då han praktiskt taget lyckats med att åderlåta hela Uganda på allt vad framåtanda heter. Det kan tyckas framstå som hårda ord, men faktum är att hans så kallade bidrag till nationens välstånd och utveckling i mitt tycke förtjänar ett så mycket värre öde än mina hårda, om än betydelselösa ord. Skamvrån, dumstruten, fängelse, hängning. Jag skulle för övrigt vilja ålägga skulden för denna tidigare villfarelse på min före detta arbetsgivare. Vad jag inte visste vid tillfället för dennes lovordade av sin president var att dessa båda girigbukar har ett nära samarbete, ett samarbete som sannolikt gynnar dem båda på något dubiöst vis. Jag skulle vilja, kanhända något pretentiöst, dedikera ett utdrag ur Fjodor Dostojevskijs 'Idioten' till dessa båda herrar:

"...en viss andlig begränsning tycks vara en nästan nödvändig egenskap, kanske inte för en statsman eller politiker, men i varje fall för var och en som vill skaffa sig en ordentlig förmögenhet."

Att citatet även är riktat mot president Museveni kan kanske tyckas märkligt, men faktum är att mannen i grunden inte är en politiker - han har liksom så många afrikanska statsöverhuvuden innan honom gjort en militär karriär, för att sedan komma till makten genom en statskupp. Att kalla mannen för politiker skulle vara en skymf mot alla de som försöker bedriva ett hederligt arbete inom den politiska sfären, om det nu finns några sådana. Det är oklart huruvida det framgått eller ej, men jag säger det nu rätt ut: Jag är inget större fan av denne Museveni. Jag tycker uppriktigt att han gjort ett bedrövligt jobb. 

Ugandas president Yoweri Museveni

När man kritiserar någon för dennes tillkortakommanden i att föra ett land framåt bör det kanske först definieras vad som egentligen är rätt riktning. Begreppet är nämligen inte helt oomtvistat, och jag tvivlar inte för en sekund på att Musevenis förfäktare skulle peka på de betydande framsteg som gjorts i att bekämpa HIV/Aids, landets BNP-utveckling samt den relativa stabilitet som numera råder i landet. Dessa argument har jag nu för avsikt att diskutera mer ingående.

Att Uganda för drygt trettio år sedan hade en befolkning där över en tredjedel var HIV-smittad är en vedertagen sanning. Vad som är mer höljt i dunkel är autenticiteten i de siffror som florerar kring dagens siffror. Att denna skulle ligga på runt påstådda 6-7% är det många regimkritiker som tvivlar på, då manipulation av siffror är vardagsmat för Museveni och hans anhang. Något de alltsomoftast sysselsätter sig med mellan frukost och förmiddagsteet, vilket uppmärksammats av bland annat Sverige, vilket ledde till att allt bistånd till Uganda drogs in i november 2012. Dock går det inte att förneka att siffrorna de facto har sjunkit, och det signifikant. Frågan är bara om det verkligen är Musevenis förtjänst, då denne knappast är orsaken till en större upplysthet och närvaro inom det ugandiska utbildningsväsendet, sannolikt den främsta orsaken till reduktionen i antalet fall av HIV, näst före internationella hjälporganisationers insatser landet över. Att sjukvården i landet lämnar en hel i övrigt att önska kommer knappast som någon överraskning.

En Röda Korset-anställd gör en rutinkontroll på ett HIV-smittat barn

Ugandas uppvisar minst sagt upplyftande BNP-statistik, och har över de senaste åren visat en imponerande tillväxt. Problemet med att likställa ett lands utveckling med BNP är dock flera, varav jag endast tänker belysa de viktigaste. Först och främst, så är en stigande BNP inte samma sak som att den breda massan per automatik får ett utökat ekonomiskt handlingsutrymme. I många fall av snabb ekonomisk tillväxt så är det i ett initialt skede endast de rika som blir rikare, medan det faktiskt inte är sällsynt att samhällets bottenskikt faktiskt faller ner i än djupare fattigdom. Vidare, så tar inte begreppet BNP hänsyn till vitala aspekter för ett lands fortskridande utveckling såsom sjukvård, utbildning och korruption inom landet. Även själva definitionen av BNP är bristfällig, då BNP kan definieras som "de tjänster och varor som under ett års tid utförts eller tillverkats inom ett lands gränser". Problemet här ligger i att många av de för ekonomisk utveckling så betydande investeringarna sker utav utländska intressenter, vilket får konsekvensen att vinsterna strömmar ut ur landet. I jakt på en lösning till BNP-måttets tillkortakommanden formulerade 1991 Muhbub ul Haq och Amartya Sen ett nytt mått på utveckling, mer anpassat till utvecklingsländers behov. Detta kom att kalla Human Development Index (HDI), och är en viktning av genomsnittlig livslängd, utbildningsnivå samt BNI per capita, där den stora skillnaden mellan det senare måttet och BNP är att BNI exkluderar de finansiella flöden som försvinner ut ur landet (och inkluderar inflödena). HDI-måttet har även det sina brister, framförallt dess brist på hänsyn till miljöförstöring, liksom att även detta mått brister i sin hänsyn till korruptionens utbredning. Hursomhelst, så är det onekligen ett mer adekvat verktyg för att avgöra framförallt utvecklingsländers välstånd, och det är förmodligen det bästa som finns att tillgå till dags dato. Dessutom går det att komplettera med korruptions-index, för att få en mer heltäckande bild av ett lands utveckling. Anledningen till att korruption inte är integrerat i HDI-måttet är troligtvis att det inte finns något objektivt sätt att mäta korruption på, då själva innebörden av korruption innefattar mörkertal, och därav ovisshet.

Som synes har det faktiskt skett en positiv utveckling för Uganda över de senaste två decennierna. Vad som här bör beaktas är det faktum att Uganda år 1990 var ett land i spillror. Att inte få upp landet ur den veritabla latrin det då befann sig i hade säkerligen krävt en lika komplex situation som den i DRK, något som för Uganda som väl var inte var fallet. Faktum är att Uganda detta till trots endast befinner sig på plats 161 av de 187 länder som finns med i de senaste siffrorna, med endast ett icke-afrikanskt land bakom sig: Afghanistan. Utöver det, så är det praktiskt taget idel konfliktdrabbade nationer som är akterseglade av Uganda, såsom Liberia, Etiopien, Eritrea, Centralafrikanska Republiken, DRK, Moçambique, Rwanda och Sierra Leone, för att nämna några. Det skall naturligtvis även understrykas att även Uganda har haft sin beskärda del av inbördeskrig, om än inte i samma landsomfattande utsträckning som exemplen ovan. Min subjektiva slutsats är således att även om Uganda uppvisar positiv utveckling i många hänseenden, så finns det utrymme för förbättring. I vilken utsträckning är naturligtvis svårt att sia om,  men efter att ha spenderat tid i Ugandas sydliga grannland Rwanda är jag helt övertygad om att politisk vilja är en av de allra mest fundamentala grundpelarna ett land behöver för att nå utveckling. Rwandas president Paul Kagame är en nära vän till Museveni, och det är vid en anblick tydligt att de influerar varandra. Båda är auktoritära, om inte totalitära, i sitt sätt att styra sina respektive land, båda har en förkärlek för en stark militär och båda har en bakgrund som frihetskämpen som besegrade sina respektive företrädare. Diskrepansen mellan de båda är dock även den uppenbar. Där Kagame har strävat efter att bygga en stat fri från korruption stoppar Museveni sina och hans trogna undersåtars fickor fulla. Där Kagame värnar om miljön, vilket bland annat sett ett totalförbud mot platspåsar i landet anser Museveni att tillhandahållande av papperskorgar är den privata sektorns ansvar. Kort och gott, där Kagame gödslar för tillväxt strör Museveni i samma fåror istället salt. 

Vi blev stoppade vid en poliskontroll. Vår förare hade förlagt sitt körkort. En muta på ~100 kr senare och vi var på väg igen.

Så vad är då anledningen till att Museveni trots sin inkompetens lyckats uppvisa relativt framgångar? Eller som Patience Akumo retoriskt frågar sig i en av Ugandas största dagstidningar: "Varför fortsätter väst att dinera med Museveni trots att de föraktar honom?" Svaret är naturligtvis mångfacetterat och invecklat, men det finns en aspekt som troligtvis väger tyngre än de övriga, och det är inget glädjebesked. Det är sannolikt så enkelt som att västerländska investerare enkom bryr sig om att det är stabilitet i en region. Hur denna stabilitet uppnås är irrelevant. Må så vara att pressfriheten inskränks allt mer, att oppositionsledare förföljs och ständigt fängslas på lösa grunder, att valen är riggade eller att Museveni pekas ut som roten till all korruption i Uganda i en nyligen utkommen internationell rapport. 

Ugandisk anti-korruptionspropaganda

Med bakgrund i att Rwanda (och även Uganda i viss mån) lyckats uppnå en del framsteg, går det att ifrågasätta den politisk-filosofiska maximen att demokrati är det ultimata styrelseskicket. Det finns flertalet exempel på länder som lyckats ta sig ur fattigdomsfällan de senaste decennierna, trots ett autokratiskt styre, något bland annat Sydkorea och Singapore är två goda exempel på. Skillnaden är dock att dessa envåldshärskare haft landets bästa för sina ögon, något som belyser det faktum att ett underutvecklat land i ett initialt skede faktiskt kan gynnas av att ha en stark ledare. Det kan ske på bekostnad av vissa demokratiska rättigheter, men så länge ledaren inte missbrukar sitt mandat, och den av alla eftersträvade stabiliteten uppnås, så är det kanske rätt väg att gå? Det är alltså inte alls otänkbart att den bästa lösningen för ett land i Ugandas position kanske är att ha ett autarkisk styrelseskick. Vad som däremot är otänkbart är att den bästa lösningen skulle stavas Museveni.

"De som segrar, hur de än segrar, skäms aldrig för det."

 -Niccolò Machiavelli

  Ce N'est Pas Bon