Going Home

Så var det så dags för min tidigarelagda hemfärd och således lämpar det sig väl även med någon form av avrundning av den här bloggen. Det är för närvarande oklart om det kommer författas fler inlägg under framtida resor, men vi kan väl sluta oss till att bloggen läggs i träda, går i dvala eller likt Obi-Wan Kenobi hibernerar.

Den senaste tiden har väl egentligen de lägsta lågvattenmärkena passerats i form av frekvensen på inlägg, och det är väl knappt att den ens får kallas blogg under de omständigheter som varit. Faktum är att jag tappat lite av intresset för skrivandet, samtidigt som jag gjort journalistiska uppdrag på annat håll (naturligtvis inte så bombastiskt som jag får det att låta). Tyvärr måste jag medge att inspirationen för det här inlägget inte heller når några obscena höjder, men några korta rader kan jag väl allt slippa ur mig.

En del av mig säger att det ska bli skönt att lämna det här jävla landet och dess inskränkta befolkning bakom mig. En australiensare jag hade en konversation med häromdagen sammanfattade det ganska bra, då han sa att han efter fyra år i Uganda har en ugandisk vän. Han känner även en landsmaninna i fyrtioårsåldern som bott här i hela sitt liv. Hon har inte en enda ugandisk vän. Vad jag vill få sagt är helt enkelt att människor här är sprungna ur en en sådan diametralt motsatt kultur att det nästan blir omöjligt med någon form av integration. Det är svårt att inte tänka på det omvända scenariot, där ugandier flyttar till våra breddgrader, med den stora skillnaden att när de gör det så har de alltsomoftast inte en relativ förmögenhet att trösta sig med. Just det här med ekonomiska förutsättningar är en faktor som inte bara skapar klyftor och integrationsproblem i Sverige, utan även här. I längden är det väldigt påfrestande när varenda människa du stöter på ser dig som en vandrande dollartecken.

Men om vi istället skall fokusera lite på fördelarna med det här remarkabla landet, så kan jag väl börja med att konstatera att jag förmodligen har den bästa solbrännan bland hela min umgängeskrets just nu. Bara en sådan sak. Tja, det var väl allt.

Nu drar jag, tack för mig.

Going Home

Life is a problem

Gårdagens datum, den 9e februari 2014, var inte vilken dag som helst. Jag talar inte om det faktum att Linda Isacsson fyllde 42 (gud så ung hon ser ut för sin ålder!). Nej, igår var nämligen dagen då jag blev 25 år och 320 dagar gammal - på dagen lika gammal som min mor var då hon satte mig till världen. Vad lämpar sig då inte bättre än att skriva ett par rader om vad som är ett av de allra största förestående problemen för det internationella samfundet till dags dato, nämligen överbefolkningsproblemet.

Det kan tyckas att överbefolkningsproblemet inte bör vara något stort problem i sig - det finns väl tillräckligt med resurser på alla plan för att det skall räcka till för alla människor på jorden? Jo, så är det nog. Det finns många experter som argumenterar för att det inte handlar om att vi är för många, utan snarare om att vi i väst lever alltför slösaktigt och ignorant. Som illustrationen i den här artikeln påvisar, så hade vi behövt fyra stycken av vår kära moder jord om alla människor skulle leva som den genomsnittlige amerikanen. Jämförelsen med Uganda visar på intressanta, om än inte direkt överraskande slutsatser. Det går numera inte längre att förneka att vår livsstil urholkar jordens naturresurser till den grad att vi snart passerar ohållbarhetens osynliga linje. Och det är heller särskilt förvånande att det inte är invånarna i världens utvecklingsländerna som är de främsta bovarna i dramat. I en undersökning konstateras det att 18,5% av den totala befolkningstillväxten mellan 1980 och 2005 skedde i Afrika söder om Sahara, samtidigt som samma länder endast bidrog till 2,5% av den totala ökningen av koldioxidutsläpp.

Kritiken mot överbefolkningsproblemet är som synes i allra högsta grad befogad, men i min mening missar den en vital aspekt. Den förbiser nämligen den realitet människor i den försummade delen av världen står inför idag. Problemen som fyller upp vardagen för individer runtom i världen just idag är tyvärr lika verkliga som befintliga, och det är dessa problem vi måste lösa här och nu. Det är nu några av dessa jag tänkt avhandla. Det råder ingen tvekan om att den växande befolkningen orsakar eller bidrar till en mängd olika problem, men att ta upp dem alla skulle endast bli urvattnat och substanslöst. Istället väljer jag att fokusera på ett par, för Uganda relevanta aspekter.

Ett barn under Biafra-kriget i Nigeria som drabbats av kwashiorkor

Food security
Det som internationellt går under benämningen 'food security' handlar helt enkelt om matförsörjning till den rådande och ständigt växande världsbefolkningen. Konceptet innefattar naturligtvis en hel palett av olika predikament, men den centrala problematiken är naturligtvis att föda jordens befolkning. Det är ingen hemlighet att det i många hörn av världen är ett dagligt bemödande att ens få mat på bordet. Uganda är kanske inte det landet i Afrika som är värst drabbat av torka och svält, men samtidigt kan det knappast anses att gemene ugandier har en varierad, näringsrik kost. En enahanda diet kan som vi alla vet leda till en hel del hälsorelaterade problem, och faktum är att fetma är på väg att bli ett utbrett problem i u-länder. Det handlar således inte enkom om att se till att människor har tillgång till föda, utan det är även en delikat balansgång där det gäller att förse de utsatta individerna med de rätta näringsämnena. Den beståndsdel som alltsomoftast saknas i fattiga människors diet är protein. Utan protein, så kan inte kroppen producera de antikroppar som behövs för att försvara densamma, och sjukdomar som difteri och tyfoid är vanligt förekommande i många svälthärjade områden. Dock är protein inte alltid särskilt lätt att tillhandahålla, och det är heller inte särskilt hållbart med en alltför omfattande djurhållning. Djurens betesområden upptar nämligen stora arealer, vilka istället hade kunnat användas för att odla på istället. En amerikansk ekolog hävdade redan 1997 att 800 miljoner människor hade kunnat födas endast på de grödor som boskap äter i USA. Och helt plötsligt så var vi återigen inne på de argumenten som jag initialt ansåg ha skygglappar...

Nedskräpning är ett enormt problem i Uganda

Miljödegradering
Det finns aspekter av miljöbekymren vi står inför som direkt kopplade till den ovanstående punkten. Jag tänker då främst på aspekter som skövling av regnskog och utfiske. Där utfisket är ett relativt rättframt bekymmer, så är regnskogsskövling ett mer intrikat ämne. Det säger sig självt att då de förtjänsterna med teknologiska framsteg inte längre kan sörja för en ökad jordbruksproduktion, så får en helt enkelt utvidga de arealer som brukas. Det finns helt enkelt inte så mycket att välja på. Dock får detta konsekvenser som hela världen får erfara. Att faunans utbredning inskränks är ett vida känt faktum, och antalet djur som adderas på listan över utrotningshotade arter ökar ständigt. Ett annat, mindre känt problem relaterat till skövling är de konsekvenser det får för klimatet. Regnskogarna fungerar nämligen som ett naturens reningsverk, där den koldioxid som produceras jorden runt tas omhand, och sedermera neutraliseras i en av naturen utvecklad process. En viss mängd koldioxid har vi alltså ett naturligt skydd mot, men med dagens omfattande skövlingar av regnskogen i kombination med de ständigt ökande koldioxidutsläppen så är det inte särskilt svårt att härleda hur framtiden kommer att se ut. I det här specifika problemet handlar det faktiskt främst inte om okunskap om de problem som föreligger - även om de naturligtvis är något inskränkta - utan snarare om att människor inte har något val. Det är äta eller dö, för att citera en ugandisk vän.

Stora barnaskaror är inte alltid en slump

Kultur
Den sista aspekten jag har för avsikt att avhandla är de nedärvda och inneboende kulturella drag som gör att den snabba befolkningstillväxten inte kan hejdas genom utbildning, tvärtemot vad vissa hävdar. Utbildningsförespråkarna menar på att det går att lära ungdomar att familjeplanera, vilket skulle bromsa den lavinartade befolkningstillväxten och således göra livet drägligare för den befintliga befolkningen. Jag tvivlar inte det minsta på att det går att utbilda människor i detta hänseende, och dess effekt är inte försumbar. Vad kritikerna däremot missar är att det finns framförallt två komponenter i ekvationen som gör att endast utbildning är otillräckligt för att råda bot på situationen. Den första av dessa är bristen på sociala skyddsnät, nationella pensionsfonder och äldrevård. Att skaffa fler barn är helt enkelt en garanti för att du ska få en någorlunda dräglig pension. Den andra, mer trögrörliga och, för västerlänningar även mer svårförståeliga aspekten, är vad en skulle kunna benämna vid en 'macho-kultur'. Vad jag här syftar på är helt enkelt det yttre sociala tryck som finns på såväl kvinnor som män att faktiskt skaffa sig sitt eget fotbollslag. En man som inte lyckas befrukta sin kvinna tillräckligt många gånger, döms ut som värdelös och ovärdig. En kvinna som inte föder sin man en tillfredsställande mängd barn riskerar att bli både ersatt av en yngre, mer fertil ersättare, och i värsta fall till och med utslängd på gatan, något som naturligtvis är oerhört stigmatiserande för den utsatta. Det är framförallt dessa två bakomliggande aspekter som gjort att Uganda erfarit en otrolig befolkningstillväxt de senaste decennierna, och för att få till stånd en förändring krävs nog dessvärre mer än utbildning. Det kommer nog dessvärre att ta generationer innan en vi kommer att kunna skönja de system- och attitydsförändringar som krävs för att råda bot på situationen.

Uganda hade på 50-talet ca 6 miljoner invånare. Idag har de över 36 miljoner.

Avslutningsvis, så är hade nog den ultimata lösningen på ovanstående problem varit en mer rättvis omfördelning av resurser världen över. Den tanken är dessvärre lika fåfäng som fjärran under rådande världsordning, och tills vidare får vi helt enkelt försöka lösa de problem som uppstår i dess kölvatten, hur svåröverkomliga de än må vara.

Life is a problem

Money

Jag är medveten om att det är en låg frekvens på inläggen numera, men inte tänker jag be om ursäkt för det. Jag har nämligen, för första gången på ett bra tag, varit upptagen. Och upptagen har jag inte varit med vilken obskyr världslighet som helst - nej, jag har faktiskt haft besök. Även om jag må vara mån om att upprätthålla mina sociala relationer på alla håll och kanter måste jag även ibland resignera inför samma vardagliga bestyr som er dödliga människor, denna gång i form av tid som inte räcker till. Istället för att försöka upprätthålla någon form av hedervärd lägstanivå på bloggen, tog jag istället beslutet att ägna all min dyrbara tid åt att vara ciceron åt ovan nämnda bekantskaper.

När du så vill visa någon Afrikas från sin allra bästa sida, vad gör du då om inte vänder dig till denna kontinents oöverträffade och storslagna fauna. Samma fauna går numer att beskåda genom på de mest bekväma vis, för att även folk som anser sig för fina för att torka rent sin egen ändalykt även de skall kunna njuta av naturens smörgåsbord på ett för dem acceptabelt vis. Denna vitmanssyssla brukar i folkmun benämnas vid safari, och då vi lämpligt nog ansåg oss vara kvalificerade för ett sådant, så var det precis vad vi begav oss på. Vi styrde vår kos nästan rätt norröver från min residensstad Kampala, mot den på gränsen till överkommersialiserade nationalparken Murchison Falls. Som den allmänbildade läsaren noterar, så är varken fallen eller nationalparken alltså inte uppkallade efter något av sina alla djur. Inte heller är de uppkallade efter någon framstående ugandier. Nej, Murchison Falls National Park är uppkallad efter en skotsk geolog vid namn Roderick Murchison, såklart. 

De två vännerna och Murchison. Fallen, och inte geologen, dvs.

Vattenfall och deras storslagenhet i all ära, men de är rätt monotona och förutsägbara i det långa loppet. Som väl var hade vi inte planerat att spendera hela vår tredagarsvistelse vid dessa fall, vars till synes aldrig sinande flöde av skummande vatten fick trumhinnorna att vibrera. Mot djuren! lät det istället i skällan. Men innan vi själva hade hunnit söka upp Jafar och hans anhang på stäppen, så blev vi förekomna i vårt sökande av en skara ståtliga svin, vilka dök upp från ingenstans just som vi satt och superade. Tydligen bodde de där.

David and the Citizens

Efter denna vibrerande upplevelse var det sedan dags att bege sig ut i obygden i jakt på upplevelser som skulle toppa denna - något som dessvärre skulle visa sig bli svårt.

Det var inte det faktum att vi inte såg några djur som gjorde att den sammantagna känslan av Murchison Falls hade en lite fadd, utspädd eftersmak. Djur såg vi nämligen i stora kvantiteter, och vore det inte för att vi med endast någon minut missade en leopard, så hade vi varit mer än nöjda med vår skörd på den fronten. Inte heller var det vår förares ständiga tillkortakommanden som var det som fick en känsla av resignation, hopplöshet och bitterhet att sprida sig inom oss. Det var något helt annat som förstörde festen.

Oljetorn och giraffer, sida vid sida i Murchison Falls National Park

Mitt i de i övrigt av människan helt orörda vidderna tornar nämligen något mörkt och illabådande upp sig. I en inte särskilt poetisk metafor hade det nog gått att jämföra med hur Saurons torn i Sagan om Ringen tronar upp sig som ett ondskans epicentrum. Men riktigt så illa som att Sauron har infiltrerat Uganda är det naturligtvis inte. Det är egentligen bara vad det är, och det är precis vad det är, för det är ett oljetorn. Uganda har nämligen nyligen sällat sig till de länder som kan slå sig för bröstet och självbelåtet konstatera att de har oljefyndigheter under sin mark. I vissa avseenden ger det naturligtvis positiva konnotationer för ett fattigt land när oljefyndigheter görs på dess domäner. Det finns dessutom, tro det eller ej, en rigorös och ambitiös plan för hur Ugandas oljepengar skall distribueras. I enlighet med denna plan så kommer 90% av alla ugandier som idag är utan elförsörjning att nu få det, det undermåliga skolsystemet få sig en rejält översyn och landets ledande krafter har stakat ut en väg där de i sin masterplan 'Vision 2040' är övertygade om att Uganda kommer att vara ett land som tillhör de övre medelinkomstländerna inom denna 25-årsperiod. Regeringen har även lovat att inga djur kommer att komma till skada, eller att turistnäringen, vilken utgör 4% av Ugandas totala BNP, skall påverkas. Men naturligtvis är detta endast ett spel för gallerierna.

Är skymningen nära för Murchison Falls NP?

Som Patience Akumu, en av Ugandas ledande journalister skriver mellan raderna, så är det mer troligt att pengarna kommer att gå rakt ner i politikernas fickor. Detta intryck förstärks av uppgifter om hur avtalen kring distributionen ser ut. Att regeringen hävdar att dessa är konfidentiella utan att egentligen presentera några konkreta argument för denna hållning är naturligtvis alarmerande, men föga förvånande. Ytterligare ett orosmoment som Akumu lyfter fram är den kompromisslöshet och repressiva hållning regeringsrepresentanter visat upp då deras aktioner ifrågasatts. Men den värsta farhågan är förmodligen den mest skrämmande. 

Oljespill i Nigerdeltat har orsakat förödelse och påverkat såväl lokalbefolkning som miljö för generationer framöver

Det finns nämligen ett scenario där alla fruktar. Ett scenario som alla i Uganda skulle drabbas av. Ett scenario som redan utspelat sig i ett annat centralafrikanskt land. De är inte där än, men det finns många likheter mellan de olika skådeplatserna. Tillräckligt många för att skapa en högst befogad oro.

I Nigeria har oljan de senaste decenniernas varit en direkt eller indirekt orsak till en pågående miljökatastrof av enorma proportioner, till inbördeskrig, till att tusentals människor fått sin fått sin primära näringsgren förstörd, till att desperat protesterande människor avrättats i uppenbara justitiemord. Men oljejättarna de har bestått, kritiken till trots. Att de fortfarande är närvarande i landet, finns det egentligen bara ett, mycket lakoniskt, dystert svar på.

Money

Over The Rainbow

Bög, flata, lebba, gay, homofil, queer, stjärtgosse, akterseglare, fikus, böckling, homo.

Kärt barn har många namn sägs det. Dock går det nog utan att framstå som alltför kontroversiell att påstå att det gamla ordspråket inte bara känns gammalt, utan rent av obsolet när det kommer till en av de största vattendelarna i vårt samhälle. Även om det på vissa håll börjar bli socialt accepterat att vara homosexuell, i form av oinskränkta rättigheter på i stort sett alla plan, likställs det i andra delar av världen fortfarande med de allra värsta av förseelser, och kan i somliga fall bestraffas med ett nackskott.

En demonstrant från Ugandas första gay-pride 2012

Ingen av er har väl undgått debatten kring en potentiell bojkott av OS i Sotji till följd av den ryska statens förföljelser av homosexuella. Däremot kanske ni inte har hört talas om begreppet 'correctional rape', vilket har blivit ett allt vanligare tilltag för att omvända lesbiska sydafrikaner. I korthet går det ut på att våldta homosexuella kvinnor, för att på så vis få dem att inse hur mycket behagligare det är att ha sex med en man, och därigenom få dem att bli heterosexuella. Detta fenomen är ofta utfört av en släkting eller familjemedlem som inte kan acceptera sin närståendes sexuella läggning. Detta är dessvärre endast två av många länder där homosexuellas rättigheter är snävt inskränkta, och exemplen ovan utgör snarare en representativ bild av synen på homosexualitet än några extremiteter.

Kyrkan i Uganda eldar ohämmat på opinion mot homosexuella

Det är inte ofta Uganda når rubrikerna i den internationella pressen, men när det väl händer, så har det främst varit av två, inte alltför uppmuntrande anledningar. Idi Amin är och förblir det som de flesta människor associerar med Uganda, trots att det är över tre decennier sedan han blev avsatt - att den forne diktatorn satte Uganda på kartan i negativ bemärkelse går inte att förneka. Näst på tur att associeras med Uganda kommer sannolikt den motion som 2009 lades fram, vari dödsstraff för vissa homosexuella förseelser föreslogs. Lagförslaget ledde till att det internationella samfundet bildligt talat sparkade bakut, och flertalet länder i väst drog in sitt bistånd till Uganda, vilket snart fick till följd att regeringen blev tvungen att backa i frågan. Huruvida det är moraliskt korrekt att utöva sin makt genom det $tyrmedel samtliga ledare världen över lyster till går naturligtvis att ifrågasätta. Tyvärr har det alltid varit, och kommer troligtvis även fortsättningsvis att förbli ett incitament för länder att ge bistånd, om än i olika utsträckning. Personligen förhåller jag mig ytterst skeptisk till detta maktutövande, men när det kommer till beskyddande av mänskliga rättigheter får jag krypa till korset och ställa mig bakom handlingen. I min sinnesvärld så är det nämligen just en mänsklig rättighet att få äkta vem man vill, kön oaktat. Problemet med mänskliga rättigheter är att det inte finns en unison, världsomspännande konsensus kring vad som faktiskt är just en mänsklig rättighet.

Som bilden ovan skvallrar om, så är det inte så ovanligt som en kan tro med stringenta lagstiftningar, ämnade att inskränka homosexuellas rättigheter. När så nu Uganda häromveckan återupplivade det för några år sedan så omdebatterade lagförslaget - om än med den betydelsefulla justeringen att dödsstraffet fått ge vika för det i sammanhanget modestare livstidsstraffet, så bör det kanske inte komma som en så stor överraskning som det framstår som. Det går inte att förneka att den nyinstiftade lagen går emot de tendenser vi observerar i västvärlden, där homosexualitet blir alltmer accepterat. Men i Uganda och Afrika är det dessvärre inget uppseendeväckande. Faktum är att den nya lagen snarare representerar gemene mans åsikt i frågan. Upprörande kan tyckas, men sätts det i perspektiv så framstår det inte som en lika absurd sanning. Fram till 1979 var homosexualitet klassat som en psykisk störning, 2003 legaliserade vi homo-adoption, och så sent som 2009 blev det tillåtet för homosexuella par att ingå äktenskap. Och allt detta i vårt progressiva, sekulära Sverige. Just det faktum att religion har en betydligt svagare ställning i samhället har tvivelsutan gagnat vår syn på homosexuella. I kontrast till vårt Sverige, så har det till följd av den katolska kyrkans rigida och konservativa natur även blivit ett impediment för en mer tillåtande syn på homosexualitet. Det går på intet sätt att förringa kyrkans makt, och ett uttalande från påven må kanske inte innebära några större implikationer i vårt eget Sverige, men i ett land som Uganda, där kyrkan anses vara i det närmaste oantastlig får ogenomtänkta uttalanden direkt förödande konsekvenser. Förhoppningsvis kommer vi att se en liknande utveckling i Uganda som vi sett i Sverige, men jag är dessvärre något skeptisk till detta, framförallt till följd av just kyrkans oantastlighet.

Over the Rainbow