Gårdagens datum, den 9e februari 2014, var inte vilken dag som helst. Jag talar inte om det faktum att Linda Isacsson fyllde 42 (gud så ung hon ser ut för sin ålder!). Nej, igår var nämligen dagen då jag blev 25 år och 320 dagar gammal - på dagen lika gammal som min mor var då hon satte mig till världen. Vad lämpar sig då inte bättre än att skriva ett par rader om vad som är ett av de allra största förestående problemen för det internationella samfundet till dags dato, nämligen överbefolkningsproblemet.
Det kan tyckas att överbefolkningsproblemet inte bör vara något stort problem i sig - det finns väl tillräckligt med resurser på alla plan för att det skall räcka till för alla människor på jorden? Jo, så är det nog. Det finns många experter som argumenterar för att det inte handlar om att vi är för många, utan snarare om att vi i väst lever alltför slösaktigt och ignorant. Som illustrationen i den här artikeln påvisar, så hade vi behövt fyra stycken av vår kära moder jord om alla människor skulle leva som den genomsnittlige amerikanen. Jämförelsen med Uganda visar på intressanta, om än inte direkt överraskande slutsatser. Det går numera inte längre att förneka att vår livsstil urholkar jordens naturresurser till den grad att vi snart passerar ohållbarhetens osynliga linje. Och det är heller särskilt förvånande att det inte är invånarna i världens utvecklingsländerna som är de främsta bovarna i dramat. I en undersökning konstateras det att 18,5% av den totala befolkningstillväxten mellan 1980 och 2005 skedde i Afrika söder om Sahara, samtidigt som samma länder endast bidrog till 2,5% av den totala ökningen av koldioxidutsläpp.
Kritiken mot överbefolkningsproblemet är som synes i allra högsta grad befogad, men i min mening missar den en vital aspekt. Den förbiser nämligen den realitet människor i den försummade delen av världen står inför idag. Problemen som fyller upp vardagen för individer runtom i världen just idag är tyvärr lika verkliga som befintliga, och det är dessa problem vi måste lösa här och nu. Det är nu några av dessa jag tänkt avhandla. Det råder ingen tvekan om att den växande befolkningen orsakar eller bidrar till en mängd olika problem, men att ta upp dem alla skulle endast bli urvattnat och substanslöst. Istället väljer jag att fokusera på ett par, för Uganda relevanta aspekter.
Food security
Det som internationellt går under benämningen 'food security' handlar helt enkelt om matförsörjning till den rådande och ständigt växande världsbefolkningen. Konceptet innefattar naturligtvis en hel palett av olika predikament, men den centrala problematiken är naturligtvis att föda jordens befolkning. Det är ingen hemlighet att det i många hörn av världen är ett dagligt bemödande att ens få mat på bordet. Uganda är kanske inte det landet i Afrika som är värst drabbat av torka och svält, men samtidigt kan det knappast anses att gemene ugandier har en varierad, näringsrik kost. En enahanda diet kan som vi alla vet leda till en hel del hälsorelaterade problem, och faktum är att fetma är på väg att bli ett utbrett problem i u-länder. Det handlar således inte enkom om att se till att människor har tillgång till föda, utan det är även en delikat balansgång där det gäller att förse de utsatta individerna med de rätta näringsämnena. Den beståndsdel som alltsomoftast saknas i fattiga människors diet är protein. Utan protein, så kan inte kroppen producera de antikroppar som behövs för att försvara densamma, och sjukdomar som difteri och tyfoid är vanligt förekommande i många svälthärjade områden. Dock är protein inte alltid särskilt lätt att tillhandahålla, och det är heller inte särskilt hållbart med en alltför omfattande djurhållning. Djurens betesområden upptar nämligen stora arealer, vilka istället hade kunnat användas för att odla på istället. En amerikansk ekolog hävdade redan 1997 att 800 miljoner människor hade kunnat födas endast på de grödor som boskap äter i USA. Och helt plötsligt så var vi återigen inne på de argumenten som jag initialt ansåg ha skygglappar...
Miljödegradering
Det finns aspekter av miljöbekymren vi står inför som direkt kopplade till den ovanstående punkten. Jag tänker då främst på aspekter som skövling av regnskog och utfiske. Där utfisket är ett relativt rättframt bekymmer, så är regnskogsskövling ett mer intrikat ämne. Det säger sig självt att då de förtjänsterna med teknologiska framsteg inte längre kan sörja för en ökad jordbruksproduktion, så får en helt enkelt utvidga de arealer som brukas. Det finns helt enkelt inte så mycket att välja på. Dock får detta konsekvenser som hela världen får erfara. Att faunans utbredning inskränks är ett vida känt faktum, och antalet djur som adderas på listan över utrotningshotade arter ökar ständigt. Ett annat, mindre känt problem relaterat till skövling är de konsekvenser det får för klimatet. Regnskogarna fungerar nämligen som ett naturens reningsverk, där den koldioxid som produceras jorden runt tas omhand, och sedermera neutraliseras i en av naturen utvecklad process. En viss mängd koldioxid har vi alltså ett naturligt skydd mot, men med dagens omfattande skövlingar av regnskogen i kombination med de ständigt ökande koldioxidutsläppen så är det inte särskilt svårt att härleda hur framtiden kommer att se ut. I det här specifika problemet handlar det faktiskt främst inte om okunskap om de problem som föreligger - även om de naturligtvis är något inskränkta - utan snarare om att människor inte har något val. Det är äta eller dö, för att citera en ugandisk vän.
Kultur
Den sista aspekten jag har för avsikt att avhandla är de nedärvda och inneboende kulturella drag som gör att den snabba befolkningstillväxten inte kan hejdas genom utbildning, tvärtemot vad vissa hävdar. Utbildningsförespråkarna menar på att det går att lära ungdomar att familjeplanera, vilket skulle bromsa den lavinartade befolkningstillväxten och således göra livet drägligare för den befintliga befolkningen. Jag tvivlar inte det minsta på att det går att utbilda människor i detta hänseende, och dess effekt är inte försumbar. Vad kritikerna däremot missar är att det finns framförallt två komponenter i ekvationen som gör att endast utbildning är otillräckligt för att råda bot på situationen. Den första av dessa är bristen på sociala skyddsnät, nationella pensionsfonder och äldrevård. Att skaffa fler barn är helt enkelt en garanti för att du ska få en någorlunda dräglig pension. Den andra, mer trögrörliga och, för västerlänningar även mer svårförståeliga aspekten, är vad en skulle kunna benämna vid en 'macho-kultur'. Vad jag här syftar på är helt enkelt det yttre sociala tryck som finns på såväl kvinnor som män att faktiskt skaffa sig sitt eget fotbollslag. En man som inte lyckas befrukta sin kvinna tillräckligt många gånger, döms ut som värdelös och ovärdig. En kvinna som inte föder sin man en tillfredsställande mängd barn riskerar att bli både ersatt av en yngre, mer fertil ersättare, och i värsta fall till och med utslängd på gatan, något som naturligtvis är oerhört stigmatiserande för den utsatta. Det är framförallt dessa två bakomliggande aspekter som gjort att Uganda erfarit en otrolig befolkningstillväxt de senaste decennierna, och för att få till stånd en förändring krävs nog dessvärre mer än utbildning. Det kommer nog dessvärre att ta generationer innan en vi kommer att kunna skönja de system- och attitydsförändringar som krävs för att råda bot på situationen.
Avslutningsvis, så är hade nog den ultimata lösningen på ovanstående problem varit en mer rättvis omfördelning av resurser världen över. Den tanken är dessvärre lika fåfäng som fjärran under rådande världsordning, och tills vidare får vi helt enkelt försöka lösa de problem som uppstår i dess kölvatten, hur svåröverkomliga de än må vara.
Det kan tyckas att överbefolkningsproblemet inte bör vara något stort problem i sig - det finns väl tillräckligt med resurser på alla plan för att det skall räcka till för alla människor på jorden? Jo, så är det nog. Det finns många experter som argumenterar för att det inte handlar om att vi är för många, utan snarare om att vi i väst lever alltför slösaktigt och ignorant. Som illustrationen i den här artikeln påvisar, så hade vi behövt fyra stycken av vår kära moder jord om alla människor skulle leva som den genomsnittlige amerikanen. Jämförelsen med Uganda visar på intressanta, om än inte direkt överraskande slutsatser. Det går numera inte längre att förneka att vår livsstil urholkar jordens naturresurser till den grad att vi snart passerar ohållbarhetens osynliga linje. Och det är heller särskilt förvånande att det inte är invånarna i världens utvecklingsländerna som är de främsta bovarna i dramat. I en undersökning konstateras det att 18,5% av den totala befolkningstillväxten mellan 1980 och 2005 skedde i Afrika söder om Sahara, samtidigt som samma länder endast bidrog till 2,5% av den totala ökningen av koldioxidutsläpp.
Kritiken mot överbefolkningsproblemet är som synes i allra högsta grad befogad, men i min mening missar den en vital aspekt. Den förbiser nämligen den realitet människor i den försummade delen av världen står inför idag. Problemen som fyller upp vardagen för individer runtom i världen just idag är tyvärr lika verkliga som befintliga, och det är dessa problem vi måste lösa här och nu. Det är nu några av dessa jag tänkt avhandla. Det råder ingen tvekan om att den växande befolkningen orsakar eller bidrar till en mängd olika problem, men att ta upp dem alla skulle endast bli urvattnat och substanslöst. Istället väljer jag att fokusera på ett par, för Uganda relevanta aspekter.
 |
| Ett barn under Biafra-kriget i Nigeria som drabbats av kwashiorkor |
Food security
Det som internationellt går under benämningen 'food security' handlar helt enkelt om matförsörjning till den rådande och ständigt växande världsbefolkningen. Konceptet innefattar naturligtvis en hel palett av olika predikament, men den centrala problematiken är naturligtvis att föda jordens befolkning. Det är ingen hemlighet att det i många hörn av världen är ett dagligt bemödande att ens få mat på bordet. Uganda är kanske inte det landet i Afrika som är värst drabbat av torka och svält, men samtidigt kan det knappast anses att gemene ugandier har en varierad, näringsrik kost. En enahanda diet kan som vi alla vet leda till en hel del hälsorelaterade problem, och faktum är att fetma är på väg att bli ett utbrett problem i u-länder. Det handlar således inte enkom om att se till att människor har tillgång till föda, utan det är även en delikat balansgång där det gäller att förse de utsatta individerna med de rätta näringsämnena. Den beståndsdel som alltsomoftast saknas i fattiga människors diet är protein. Utan protein, så kan inte kroppen producera de antikroppar som behövs för att försvara densamma, och sjukdomar som difteri och tyfoid är vanligt förekommande i många svälthärjade områden. Dock är protein inte alltid särskilt lätt att tillhandahålla, och det är heller inte särskilt hållbart med en alltför omfattande djurhållning. Djurens betesområden upptar nämligen stora arealer, vilka istället hade kunnat användas för att odla på istället. En amerikansk ekolog hävdade redan 1997 att 800 miljoner människor hade kunnat födas endast på de grödor som boskap äter i USA. Och helt plötsligt så var vi återigen inne på de argumenten som jag initialt ansåg ha skygglappar...
 |
| Nedskräpning är ett enormt problem i Uganda |
Det finns aspekter av miljöbekymren vi står inför som direkt kopplade till den ovanstående punkten. Jag tänker då främst på aspekter som skövling av regnskog och utfiske. Där utfisket är ett relativt rättframt bekymmer, så är regnskogsskövling ett mer intrikat ämne. Det säger sig självt att då de förtjänsterna med teknologiska framsteg inte längre kan sörja för en ökad jordbruksproduktion, så får en helt enkelt utvidga de arealer som brukas. Det finns helt enkelt inte så mycket att välja på. Dock får detta konsekvenser som hela världen får erfara. Att faunans utbredning inskränks är ett vida känt faktum, och antalet djur som adderas på listan över utrotningshotade arter ökar ständigt. Ett annat, mindre känt problem relaterat till skövling är de konsekvenser det får för klimatet. Regnskogarna fungerar nämligen som ett naturens reningsverk, där den koldioxid som produceras jorden runt tas omhand, och sedermera neutraliseras i en av naturen utvecklad process. En viss mängd koldioxid har vi alltså ett naturligt skydd mot, men med dagens omfattande skövlingar av regnskogen i kombination med de ständigt ökande koldioxidutsläppen så är det inte särskilt svårt att härleda hur framtiden kommer att se ut. I det här specifika problemet handlar det faktiskt främst inte om okunskap om de problem som föreligger - även om de naturligtvis är något inskränkta - utan snarare om att människor inte har något val. Det är äta eller dö, för att citera en ugandisk vän.
 |
| Stora barnaskaror är inte alltid en slump |
Den sista aspekten jag har för avsikt att avhandla är de nedärvda och inneboende kulturella drag som gör att den snabba befolkningstillväxten inte kan hejdas genom utbildning, tvärtemot vad vissa hävdar. Utbildningsförespråkarna menar på att det går att lära ungdomar att familjeplanera, vilket skulle bromsa den lavinartade befolkningstillväxten och således göra livet drägligare för den befintliga befolkningen. Jag tvivlar inte det minsta på att det går att utbilda människor i detta hänseende, och dess effekt är inte försumbar. Vad kritikerna däremot missar är att det finns framförallt två komponenter i ekvationen som gör att endast utbildning är otillräckligt för att råda bot på situationen. Den första av dessa är bristen på sociala skyddsnät, nationella pensionsfonder och äldrevård. Att skaffa fler barn är helt enkelt en garanti för att du ska få en någorlunda dräglig pension. Den andra, mer trögrörliga och, för västerlänningar även mer svårförståeliga aspekten, är vad en skulle kunna benämna vid en 'macho-kultur'. Vad jag här syftar på är helt enkelt det yttre sociala tryck som finns på såväl kvinnor som män att faktiskt skaffa sig sitt eget fotbollslag. En man som inte lyckas befrukta sin kvinna tillräckligt många gånger, döms ut som värdelös och ovärdig. En kvinna som inte föder sin man en tillfredsställande mängd barn riskerar att bli både ersatt av en yngre, mer fertil ersättare, och i värsta fall till och med utslängd på gatan, något som naturligtvis är oerhört stigmatiserande för den utsatta. Det är framförallt dessa två bakomliggande aspekter som gjort att Uganda erfarit en otrolig befolkningstillväxt de senaste decennierna, och för att få till stånd en förändring krävs nog dessvärre mer än utbildning. Det kommer nog dessvärre att ta generationer innan en vi kommer att kunna skönja de system- och attitydsförändringar som krävs för att råda bot på situationen.
 |
| Uganda hade på 50-talet ca 6 miljoner invånare. Idag har de över 36 miljoner. |
Avslutningsvis, så är hade nog den ultimata lösningen på ovanstående problem varit en mer rättvis omfördelning av resurser världen över. Den tanken är dessvärre lika fåfäng som fjärran under rådande världsordning, och tills vidare får vi helt enkelt försöka lösa de problem som uppstår i dess kölvatten, hur svåröverkomliga de än må vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar