Så var det så dags för min tidigarelagda hemfärd och således lämpar det sig väl även med någon form av avrundning av den här bloggen. Det är för närvarande oklart om det kommer författas fler inlägg under framtida resor, men vi kan väl sluta oss till att bloggen läggs i träda, går i dvala eller likt Obi-Wan Kenobi hibernerar.
Den senaste tiden har väl egentligen de lägsta lågvattenmärkena passerats i form av frekvensen på inlägg, och det är väl knappt att den ens får kallas blogg under de omständigheter som varit. Faktum är att jag tappat lite av intresset för skrivandet, samtidigt som jag gjort journalistiska uppdrag på annat håll (naturligtvis inte så bombastiskt som jag får det att låta). Tyvärr måste jag medge att inspirationen för det här inlägget inte heller når några obscena höjder, men några korta rader kan jag väl allt slippa ur mig.
En del av mig säger att det ska bli skönt att lämna det här jävla landet och dess inskränkta befolkning bakom mig. En australiensare jag hade en konversation med häromdagen sammanfattade det ganska bra, då han sa att han efter fyra år i Uganda har en ugandisk vän. Han känner även en landsmaninna i fyrtioårsåldern som bott här i hela sitt liv. Hon har inte en enda ugandisk vän. Vad jag vill få sagt är helt enkelt att människor här är sprungna ur en en sådan diametralt motsatt kultur att det nästan blir omöjligt med någon form av integration. Det är svårt att inte tänka på det omvända scenariot, där ugandier flyttar till våra breddgrader, med den stora skillnaden att när de gör det så har de alltsomoftast inte en relativ förmögenhet att trösta sig med. Just det här med ekonomiska förutsättningar är en faktor som inte bara skapar klyftor och integrationsproblem i Sverige, utan även här. I längden är det väldigt påfrestande när varenda människa du stöter på ser dig som en vandrande dollartecken.
Men om vi istället skall fokusera lite på fördelarna med det här remarkabla landet, så kan jag väl börja med att konstatera att jag förmodligen har den bästa solbrännan bland hela min umgängeskrets just nu. Bara en sådan sak. Tja, det var väl allt.
Nu drar jag, tack för mig.
Den senaste tiden har väl egentligen de lägsta lågvattenmärkena passerats i form av frekvensen på inlägg, och det är väl knappt att den ens får kallas blogg under de omständigheter som varit. Faktum är att jag tappat lite av intresset för skrivandet, samtidigt som jag gjort journalistiska uppdrag på annat håll (naturligtvis inte så bombastiskt som jag får det att låta). Tyvärr måste jag medge att inspirationen för det här inlägget inte heller når några obscena höjder, men några korta rader kan jag väl allt slippa ur mig.
En del av mig säger att det ska bli skönt att lämna det här jävla landet och dess inskränkta befolkning bakom mig. En australiensare jag hade en konversation med häromdagen sammanfattade det ganska bra, då han sa att han efter fyra år i Uganda har en ugandisk vän. Han känner även en landsmaninna i fyrtioårsåldern som bott här i hela sitt liv. Hon har inte en enda ugandisk vän. Vad jag vill få sagt är helt enkelt att människor här är sprungna ur en en sådan diametralt motsatt kultur att det nästan blir omöjligt med någon form av integration. Det är svårt att inte tänka på det omvända scenariot, där ugandier flyttar till våra breddgrader, med den stora skillnaden att när de gör det så har de alltsomoftast inte en relativ förmögenhet att trösta sig med. Just det här med ekonomiska förutsättningar är en faktor som inte bara skapar klyftor och integrationsproblem i Sverige, utan även här. I längden är det väldigt påfrestande när varenda människa du stöter på ser dig som en vandrande dollartecken.
Men om vi istället skall fokusera lite på fördelarna med det här remarkabla landet, så kan jag väl börja med att konstatera att jag förmodligen har den bästa solbrännan bland hela min umgängeskrets just nu. Bara en sådan sak. Tja, det var väl allt.
Nu drar jag, tack för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar