School

När man i resten av världen firade (nåja) den internationella världslärardagen den 5e oktober i år, valde lärarnas fackförbund i Uganda att istället att utropa dagen till nationell sorgedag. Bakgrunden är att man inför terminsstarten i slutet på september valde att gå i strejk, och som så många gånger förut här i världen var stötestenen pengar. Som lärare i Uganda skall du enligt den nationella tariffen tjäna cirka 375 000 Ugandiska shillings (Ushs) i månaden, vilket motsvarar drygt 1000 SEK. I relation till landets genomsnittslöner, vilka ligger på 220 000 Ushs för landsbygden respektive 660 000 Ushs i Kampala, så ter sig lärarlönerna stå sig relativt bra. Men problemen är många, och en så självklar sak som att få sin lön utbetald är många gånger långt ifrån en självklarhet - tvärtom är det något som sker med en oroväckande oregelbundenhet.

Anakas fjärdeklassares skolbyggnad. Notera kulhålen i fasaden - ytterligare en kvarleva från LRA-tiden.

Några kids spelar fotboll efter skolan

När man i Uganda pratar om hög frånvaro i skolorna åsyftar man inte frånvaron bland elever, utan den bland lärare. Årligen överger 10 000 av Ugandas 160 000 lärare sina tjänster, alltsomoftast till följd av att man inte har råd att jobba kvar. När Uganda för några år sedan tog bort skolavgiften gjorde man sig själv en stor otjänst, eftersom man tog beslutet utan att egentligen kunna genomföra reformen. Då staten inte hade tillräckligt mycket resurser för att täcka de allra mest grundläggande behoven hos skolorna, har man istället underminerat verksamheten. Det finns nu varken pengar till lärarlöner, skolbänkar, material eller bespisning, och i detta misslyckande är det naturligtvis barnen, Ugandas framtid, som är de stora förlorarna.

Skoluniform är ett obligatorium i Uganda. Eleverna får själva sörja för dessa.

Har man inte tillgång eller möjlighet att införskaffa en riktig fotboll får man tillverka sin egen

Barnen är dock inte bara förlorare på individuell basis, utan de får även lida för äldre generationers ugandier och deras tillkortakommanden på ett kollektivt plan. Det finns nämligen en empiriskt bevisad stark korrelation mellan längden på utbildning som ungdomar genomsnittligen erhåller och ett lands ekonomiska utveckling. Detta åskådliggörs i diagrammen nedan, där det är tydligt att det finns ett positivt samband mellan primär utbildning (åk 1-6 i Sverige) och ekonomisk utveckling.

Andelen barn som erhåller primär skolgång ställt mot PPP-justerad BNP per capita

Tar man sedan och gör samma jämförelse mellan den sekundära utbildningen (åk 7-gy3 i Sv.) så är det än tydligare hur stark korrelationen är.

Andelen barn som erhåller sekundär skolgång ställt mot PPP-justerad BNP per capita

Som mzungu i Uganda går man sällan obemärkt förbi. Bor man dessutom på landsbygden betraktas man närmast som en utomjording. Dit jag vill komma är att när jag flanerade runt på skolgården i Anaka i hopp om att finna ett eller annat fotoobjekt, tog det inte många minuter innan jag blev inkommenderad till rektorn. Eftersom mina tidigare besök hos diverse rektorer knappast varit några angenäma upplevelser, fick mina ben en något geléaktig substans för ett ögonblick. Det visade sig emellertid att mina farhågor visade sig vara obefogade, och vad som visade sig vara vicerektorn visade sig heta Charles, och han visade sig alltså vara en riktigt trevlig vicerektor. Han insisterade på att ge mig en rundvandring på skolan, och berättade hur svårt det var att driva en skolverksamhet i Uganda, med en anmärkningsvärt melankolisk ton med tanke på allvaret i det han talade om. Om detta var ett tecken på uppgivenhet låter jag vara osagt, men nog hade han haft fog för att misströsta, vår gode Charles.

Vicerektor Charles

Enligt vicerektor Charles har skolan 20 lärare anställda på de ungefär 1200 eleverna. I tillägg till detta finns det fyra stödlärare, vars funktion jag inte riktigt uppfattade. Det kan ibland vara så många som 150 elever i en klass, inhysta i klassrum som sällan är större än 10x6 meter. De 20 lärarna hade i sina anställningsvillkor en överenskommen lön på runt 300'000 Ushs/månad. Problemet med detta är bara att staten endast betalat ut 2,2 miljoner Ushs i bidrag till skolan detta kalenderår, något som alltså inte ens räckt till att betala ut lön till en av de anställda lärarna. Lösningen man tvingats genomdriva är ett återinförande av skolavgiften, regeringens löften om fri skolgång till trots. Alternativet hade varit att stänga skolan. När vi gick förbi några av klassrummen anmärkte jag på att många stod tomma, trots att timmen var relativt ung. Jag fick förklarat för mig att det berodde på att man inte kunde förse barnen med någon bespisning, och att man i många klasser därför var tvungen att avsluta undervisningen vid lunch varje dag. Detta då många av eleverna bodde en bra bit från skolan, och inte hade någon möjlighet att ta sig hem och tillbaka över lunchrasten.

Anakas fjärdeklassares skolbyggnad sett från insidan

Det är bara att konstatera att det är svårt att se det omtalade ljuset i tunneln när det kommer till utbildningssituationen i Uganda. De huvudsakliga problemen är de makt- och samhällsstrukturella problem som genomsyrar landet, i form av korruption bland eliten, motvilja att betala skatt bland folket till följd av just detta, vilket lett till den vedertagna normen att förskansa sig själv till vilket pris som helst, istället för att med gemensamma ansträngningar ta sig ur lejongropen.

School