Efter att ha erfarit och uthärdat och genomlidit två av de värsta erfarenheter ett u-land likt Uganda kan erbjuda är jag nu tillbaka i skrivartagen. Jag skall inte sticka under stol med att dessa två enskilda händelser ristat in sina mentala ärr, och detta i en redan bräcklig själ. När matförgiftningen slår till är det inte mycket en kan göra, annat än att se till att förbereda sig väl i form av närhet till vatten, goda vänners vård samt en (fungerande) vattenklosett. Men när sedan strömavbrottet kommer som lök på laxen, ja då är det som om en har lagt fälleben på en enbent. Att under rådande inkontinens bokstavligen talat behöva famla i mörkret i sökande efter en tillflyktsort i form av en bekvämlighetsinrättning, vilken knappast kan beskrivas som bekväm, är inget jag önskar min värste fiende. Otaliga svordomar har följaktligen yttrats under de senaste dagarnas utbredda mörker, samtidigt som en längtan efter att få leva i ett vettigt land varvats med insikter i hur beroende man är utav det svenska livets alla bekvämligheter. Kan man kalla sig bortskämd då man i hela sitt liv aldrig behövt klara sig utan ström i mer än något enstaka dygn i sträck, eller är man då endast en produkt av samhällsutvecklingen? Sanningen ligger väl som så många gånger tidigare någonstans i mitten. Nåväl. Jag ska nu inte tråka ut er längre, utan istället ge mig i kast med fortsättningen av den, åtminstone i mitt tycke, gripande berättelsen om DRK.
Vi hade nu nått fram till 1997, och Mobutu har precis tvingats lämna ifrån sig makten i landet. Det var dock långt ifrån den bästa grogrunden för demokrati och fred han efterlämnade efter sina dryga tre decennier som statsöverhuvud. En hade nog faktiskt utan att vara alltför djärv kunnat dryfta sig att säga att fallet snarare var tvärtom. Ordet intermezzo är långt ifrån tillräckligt för att beskriva situationen, men förmodligen är det det enskilda ord som ligger närmast till hands. Till följd av detta är det nästintill omöjligt att veta vart en skall börja när en skall försöka förklara denna konflikt. För enkelhetens skull skall jag dela upp konflikthärvan i tre kronologiskt ordnade delar, begynnande med det första följt av det andra Kongo-kriget med Kivu-konflikten till dessert, även om de alla är tätt sammankopplade med varandra.
*För enkelhetens skull kommer jag att konsekvent använda det nuvarande namnet DRK.
Det första Kongo-kriget
Innan vi ger oss i kast med händelseförloppet i denna konflikt får vi, som så många gånger tidigare, börja med en snabb historisk tillbakablick för att helt förstå bakgrunden. Det första Kongo-kriget hade nämligen sitt ursprung i den forna kolonialmakten Belgiens bravader i regionen. I Rwanda finns det nämligen två dominerande etniciteter, Hutu och Tutsi. Belgarna valde under tidigt 1900-tal att förflytta en del av tutsi-befolkningen från Rwanda till de östra delarna av nuvarande DRK, med motivet att utnyttja dessa som billig arbetskraft (läs:slaveri). Om vi sedan vrider fram klockan till tiden för det Rwandiska folkmordet 1994, i vilket hutuerna bokstavligen talat försökte utrota tutsierna (en konflikt jag har för avsikt att återkomma till vid senare tillfälle), så tvingades mängder av rwandiska tutsier att fly över gränsen till deras fränder i Rwandas västra grannland, DRK. När hutuerna efter några månader av vansinnesdåd sedan störtades av den tutsi-ledda motståndsgruppen Rwandan Patriotic Front (RPF), dröjde det inte länge förrän många av de allra värsta förbrytarna under folkmordet flydde landet i syfte att undvika den oundvikliga död en krigsrättegång hade inneburit. Vart flydde de om inte västeröver, över gränsen till grannlandet DRK. DRK var nämligen vid tillfället det enda land i vilket man kunde undfly sitt öde till följd av den rådande politiska instabiliteten i landet. Att landet dessutom sträcker sig över enorma ytor, varav mycket kan betecknas som mycket oländig terräng gjorde landet till den perfekta tillflyktsorten. Problemet var naturligtvis att det var precis vad tutsierna hade tänkt några månader tidigare, och redan här kan det skönjas att det fanns vissa förutsättningar för bekymmer i regionen. Och bekymmer blev det. De flyktade hutuerna bildade en gerillagrupp, där man försökte skapa sig en ny plattform för att återta makten i Rwanda. Den alltmer pressade Joseph Mobutu kände att han inte längre kunde kontrollera detta nya orosmoment i sina östra domäner, och vad gör en förnuftig man när han känner att han inte kan besegra sin fiende? Jo, han lierar sig med dem. Sagt och gjort. Vad Mobutu troligtvis inte hade räknat med var att såväl Rwandas som Ugandas regeringar skulle komma att ta saken i egna händer och själva intervenera i konflikten genom att stötta Mobutus främsta politiska motståndare Laurent-Désiré Kabila, och dennes 'Alliance des Forces Démocratiques pour la Liberation du Congo-Zaïre' (AFDL). Anledningen till att Uganda valde att delta i konflikten står att finna i de starka band som finns mellan Ugandas sittande President, Yoweri Museveni och RPF sedan Musevenis maktövertagande. Hursomhelst, så lyckades dessa två aktörer med gemensamma krafter inte bara med att betvinga hutu-milisen i östra DRK, utan man lyckades även avsätta Mobutu. Denne flydde landet, och man tillsatte då Joseph Kabila som nytt statsöverhuvud. För att sedan bibehålla någon form av maktställning och kontroll över DRK lät Rwanda även integrera delar av sin militär i den kongolesiska motsvarigheten.
Det andra Kongokriget
Den nyvunna freden i regionen skulle endast komma att vara knappt ett år. Den nytillträdde Kabila skulle nämligen visa sig vara lagd åt det mer paranoida hållet, och han plågades konstant av en övertygelse att Museveni och framförallt Rwandas president Paul Kagame hade för avsikt att störta honom och ersätta honom med en tutsier på presidentposten. Detta fick till följd att Kabila vände sig emot sina före detta bundsförvanter, genom att utfärda ett dekret där han valde att utvisa all utländsk militär ur DRK. Detta beslut togs inte emot i god jord hos de i den kongolesiska armén befintliga tutsi-trupperna, som skulle komma att ta saken i egna händer. Istället för att åtlyda Kabilas order gjorde de helt sonika myteri. Den nyckfulle, och vid tillfället rådville Kabila valde vid denna tidpunkt att återigen att ta ett ödesdigert beslut när han valde att vända sig emot den vid denna tid splittrade hutu-minoriteten för hjälp. Hur detta emottogs av Kabilas nyfunna kontrahenter, tillika östra grannländer är överflödigt att gå in på. Det blev nu fullskaligt krig, och fler länder än de redan nämnda DRK, Rwanda och Uganda skulle komma att blanda sig i. Många fler. När avgrunden såg ut att vara oundviklig för Kabila kom det nämligen hjälp från Angola, Namibia, Zimbabwe, Tchad, Libyen och Sudan, varav de tre förstnämnda kom att bistå med soldater medan de övriga tre endast bistod i form av ekonomiska och materiella medel. Motiven för dessa länders involvering varierade. Som exempel, så hade Tchad förmodligen inte valt att ingripa om det inte vore för påtryckningar från deras forna franska kolonisatörer. Vidare ville Angola en gång för alla förgöra en trilskande gerilla vilken rörde sig i gränstrakterna länderna emellan, medan Namibias president hade fingrarna långt nere i den syltburk som är den kongolesiska gruvnäringen. Denne ville helt enkelt försäkra sig om att hans tillgångar inte gick om intet. Är detta verkligen motiv nog för att gå i krig, kan undras? I den här delen av världen blir svaret dessvärre jakande.
Vi hade nu nått fram till 1997, och Mobutu har precis tvingats lämna ifrån sig makten i landet. Det var dock långt ifrån den bästa grogrunden för demokrati och fred han efterlämnade efter sina dryga tre decennier som statsöverhuvud. En hade nog faktiskt utan att vara alltför djärv kunnat dryfta sig att säga att fallet snarare var tvärtom. Ordet intermezzo är långt ifrån tillräckligt för att beskriva situationen, men förmodligen är det det enskilda ord som ligger närmast till hands. Till följd av detta är det nästintill omöjligt att veta vart en skall börja när en skall försöka förklara denna konflikt. För enkelhetens skull skall jag dela upp konflikthärvan i tre kronologiskt ordnade delar, begynnande med det första följt av det andra Kongo-kriget med Kivu-konflikten till dessert, även om de alla är tätt sammankopplade med varandra.
*För enkelhetens skull kommer jag att konsekvent använda det nuvarande namnet DRK.
 |
| Ett barn i ett av östra DRKs flyktingläger |
Det första Kongo-kriget
Innan vi ger oss i kast med händelseförloppet i denna konflikt får vi, som så många gånger tidigare, börja med en snabb historisk tillbakablick för att helt förstå bakgrunden. Det första Kongo-kriget hade nämligen sitt ursprung i den forna kolonialmakten Belgiens bravader i regionen. I Rwanda finns det nämligen två dominerande etniciteter, Hutu och Tutsi. Belgarna valde under tidigt 1900-tal att förflytta en del av tutsi-befolkningen från Rwanda till de östra delarna av nuvarande DRK, med motivet att utnyttja dessa som billig arbetskraft (läs:slaveri). Om vi sedan vrider fram klockan till tiden för det Rwandiska folkmordet 1994, i vilket hutuerna bokstavligen talat försökte utrota tutsierna (en konflikt jag har för avsikt att återkomma till vid senare tillfälle), så tvingades mängder av rwandiska tutsier att fly över gränsen till deras fränder i Rwandas västra grannland, DRK. När hutuerna efter några månader av vansinnesdåd sedan störtades av den tutsi-ledda motståndsgruppen Rwandan Patriotic Front (RPF), dröjde det inte länge förrän många av de allra värsta förbrytarna under folkmordet flydde landet i syfte att undvika den oundvikliga död en krigsrättegång hade inneburit. Vart flydde de om inte västeröver, över gränsen till grannlandet DRK. DRK var nämligen vid tillfället det enda land i vilket man kunde undfly sitt öde till följd av den rådande politiska instabiliteten i landet. Att landet dessutom sträcker sig över enorma ytor, varav mycket kan betecknas som mycket oländig terräng gjorde landet till den perfekta tillflyktsorten. Problemet var naturligtvis att det var precis vad tutsierna hade tänkt några månader tidigare, och redan här kan det skönjas att det fanns vissa förutsättningar för bekymmer i regionen. Och bekymmer blev det. De flyktade hutuerna bildade en gerillagrupp, där man försökte skapa sig en ny plattform för att återta makten i Rwanda. Den alltmer pressade Joseph Mobutu kände att han inte längre kunde kontrollera detta nya orosmoment i sina östra domäner, och vad gör en förnuftig man när han känner att han inte kan besegra sin fiende? Jo, han lierar sig med dem. Sagt och gjort. Vad Mobutu troligtvis inte hade räknat med var att såväl Rwandas som Ugandas regeringar skulle komma att ta saken i egna händer och själva intervenera i konflikten genom att stötta Mobutus främsta politiska motståndare Laurent-Désiré Kabila, och dennes 'Alliance des Forces Démocratiques pour la Liberation du Congo-Zaïre' (AFDL). Anledningen till att Uganda valde att delta i konflikten står att finna i de starka band som finns mellan Ugandas sittande President, Yoweri Museveni och RPF sedan Musevenis maktövertagande. Hursomhelst, så lyckades dessa två aktörer med gemensamma krafter inte bara med att betvinga hutu-milisen i östra DRK, utan man lyckades även avsätta Mobutu. Denne flydde landet, och man tillsatte då Joseph Kabila som nytt statsöverhuvud. För att sedan bibehålla någon form av maktställning och kontroll över DRK lät Rwanda även integrera delar av sin militär i den kongolesiska motsvarigheten.
 |
| Laurent-Désiré Kabila |
Den nyvunna freden i regionen skulle endast komma att vara knappt ett år. Den nytillträdde Kabila skulle nämligen visa sig vara lagd åt det mer paranoida hållet, och han plågades konstant av en övertygelse att Museveni och framförallt Rwandas president Paul Kagame hade för avsikt att störta honom och ersätta honom med en tutsier på presidentposten. Detta fick till följd att Kabila vände sig emot sina före detta bundsförvanter, genom att utfärda ett dekret där han valde att utvisa all utländsk militär ur DRK. Detta beslut togs inte emot i god jord hos de i den kongolesiska armén befintliga tutsi-trupperna, som skulle komma att ta saken i egna händer. Istället för att åtlyda Kabilas order gjorde de helt sonika myteri. Den nyckfulle, och vid tillfället rådville Kabila valde vid denna tidpunkt att återigen att ta ett ödesdigert beslut när han valde att vända sig emot den vid denna tid splittrade hutu-minoriteten för hjälp. Hur detta emottogs av Kabilas nyfunna kontrahenter, tillika östra grannländer är överflödigt att gå in på. Det blev nu fullskaligt krig, och fler länder än de redan nämnda DRK, Rwanda och Uganda skulle komma att blanda sig i. Många fler. När avgrunden såg ut att vara oundviklig för Kabila kom det nämligen hjälp från Angola, Namibia, Zimbabwe, Tchad, Libyen och Sudan, varav de tre förstnämnda kom att bistå med soldater medan de övriga tre endast bistod i form av ekonomiska och materiella medel. Motiven för dessa länders involvering varierade. Som exempel, så hade Tchad förmodligen inte valt att ingripa om det inte vore för påtryckningar från deras forna franska kolonisatörer. Vidare ville Angola en gång för alla förgöra en trilskande gerilla vilken rörde sig i gränstrakterna länderna emellan, medan Namibias president hade fingrarna långt nere i den syltburk som är den kongolesiska gruvnäringen. Denne ville helt enkelt försäkra sig om att hans tillgångar inte gick om intet. Är detta verkligen motiv nog för att gå i krig, kan undras? I den här delen av världen blir svaret dessvärre jakande.
 |
| Att vara gruvarbetare i DRK är ett av de dödligaste jobb som finns till följd av utvinningsmetoderna som bla involverar direkt hantering av kvicksilver |
Kriget nådde genom dessa nya aktörers inträde ett dödläge, där ingendera av sidorna lyckades göra några större erövringar. Detta föranledde att ett avtal om vapenstillestånd undertecknades av de större aktörerna. Men en fredsuppgörelse i den här regionen är något som har visat sig lika flyktig som en dröm, och inte heller den här gången skulle den komma att uppfyllas. Trots att man i avtalet enades om att rebellerna i östra DRK måste förgöras, skulle detta bara innebära ett intensifierat gerillakrig, där det enda som skedde var att civilbefolkningen fick betala i form av blod, bortrövade barn och brutala våldtäkter på regionens kvinnor. Dessa gerillagrupperingar finansierade sin verksamhet genom illegal försäljning av så kallade konfliktmineraler, vilka smugglades ut ur landet och såldes på den västerländska marknaden. Det efterlängtade fredsavtalet skulle komma att undertecknas först efter ytterligare tre år, en period under vilken Laurent-Désiré Kabila bland annat hann bli mördad av sin egen livvakt, och sedermera efterträdd av sin son, Joseph Kabila. Något stabilt tillstånd av fred kunde det dock knappast kallas, och det skulle inte dröja länge innan DRK återigen var en kokande gryta, vari människoliv knappast betraktades som något vi hade betecknat som levande.
 |
| En barnsoldat, stridandes för en gerillagrupp i östra DRK |
Det är inte helt oberättigat som Det andra Kongo-kriget i efterhand fått epitetet 'Afrikas Världskrig' med tanke på antalet aktörer som var inblandade. Försöker man även väva in antalet dödsoffer i begreppet, börjar beskrivningen närmast framstå som en underdrift. Den ackumulerade dödssiffran för de två krigen uppgår uppskattningsvis till över miljonen stridande offer. Tar man även in civila dödsoffer i ekvationen stiger siffran till mellan fyra och sex miljoner döda, beroende på olika källor. Oavsett vart den slutgiltiga siffran hamnar, så är det obestridligt den högsta dödssiffran ett krig medfört sedan andra världskrigets slut. Majoriteten av de civila dödsoffren hade liksom i många tidigare konflikter inte en direkt koppling till stridigheterna, utan människor föll snarare offer när man tvingades försöka överleva i dess kölvatten, där sjukdomar och svält blev till vardag för i stort sett samtliga människor i en av världens mest tätbefolkade regioner.
Trots att jag försöker hålla mig kortfattat, och att jag utelämnar mycket detaljer är det väldigt svårt att hålla historien om DRK koncis. Det kan vara så att det är en följd av min kanske inte alltid särskilt lakoniska läggning. Nästa del bör dock bli det sista i den här serien, och där har jag för avsikt att redogöra för händelseförloppet under de senaste decenniet, och även förklara varför det var så uppenbart att de senaste fredsförhandlingarna skulle komma att braka samman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar