Demokratiska Republiken Kongo, pt. I

Jag har under ett par dagar grubblat över om det verkligen är adekvat att blanda seriösa inlägg om ond bråd död, smärta och lidande i dess yttersta former, med mina, i kontrast, lättjefulla och närmast ignoranta förehavanden. Det vore nog inte helt orätt att i nuläget kategorisera mig som ytterligare en volontärturist, vilken endast plockar godbitarna från Afrikas smörgåsbord. Det var under författandet av forsrännings-inlägget häromdagen som tankegångarna kring detta på riktigt tog fart. Tar de vardagliga, mer lättsamt lagda inläggen udden från de mer seriösa, samhällsinriktade motsvarigheterna? Jag hoppas naturligtvis inte detta, men risken finns onekligen. Jag har hursomhelst beslutat mig för att fortsätta mig på den inslagna vägen, må det vara ett gott beslut eller ej. Jag tycker att det kan vara av värde att inte endast framställa Afrika som en kontinent där svält och fattigdom är förhärskande, utan att livet här faktiskt kan vara till och med mer än drägligt (även om jag nu inte råkar vara infödd afrikan). En svår balansgång är det, och jag hoppas innerligt att ingen tar illa upp av mitt upplägg. 

Måhända som någon form av kompensation för just detta introducerar jag med dessa inledande ord ett av de kanske allra dystraste, tragiska och samtidigt mest bortglömda kapitlen i Afrikas historia, nämligen berättelsen om Ugandas västra granne Demokratiska Republiken Kongo (DRK).

Demokratiska Republiken Kongo, till ytan mer än fem gånger större än Sverige med sina 2,345,409 km²

Jag har i ett tidigare inlägg berört DRKs koloniala förflutna, om än i något svepande ordalag. En kan kortfattat konstatera att DRKs förflutna tillhör ett av de mest tragiska i Afrikas historia - och det vill inte säga lite det. Det går att argumentera för att DRK är det land i världen som idag lider mest av sina forna kolonialisters illgärningar. Eftersom landets historia är så otroligt komplex, så har jag för avsikt att dela upp berättelsen i två delar, där jag i denna kommer att skärskåda landets efterkoloniala historia, för att i den andra delen fokusera på vad som hänt under de två senaste decennierna. Att jag väljer att skriva om detta lands öde just i detta nu har till bakgrund i föregående veckas rapporter om att ett fredsavtal mellan regeringen och gerillagruppen M23 var nära förestående, något som hade kunnat innebära slutet på en tid av misär för miljontals människor i östra DRK.

Utan att vilja påstå att jag kan min historia alltför väl, så kan det konstateras att en uppenbarligen inte behöver kunna just sin historia alltför väl för att förstå att det svävade tämligen oroväckande moln över detta fredsavtal från första början, och detta till följd av en mängd olika aspekter. En smidig lösning på konflikten framstod ungefär lika trolig som att (homofoben) Vladimir Putin och Barack Obama skulle gå till sängs, och det var därför inte särskilt förvånande när det häromdagen uppdagades att förhandlingarna strandat. Jag har nu för avsikt att försöka förklara huvudkomponenterna i denna smältdegel som har kallats för Afrikas eget världskrig, och därigenom varför det var så uppenbart att förhandlingarna skulle stöta på grund. Att jag endast har för avsikt att försöka förklara somliga av nyanserna på den mångfacetterade palett till konflikt som plågar en av Afrikas mest tätbefolkade regioner, är helt enkelt att det skulle kräva år av efterforskningar, och samtidigt uppta en hel antologi för att försöka beskriva hela Kongo-konflikten.

"Var inte för positiv, ljuset i tunneln kan vara ett tåg"

- Okänd

Utöver att ha ett kolonialt förflutet, så är ytterligare en karaktäristika för många länder och regioner som idag är drabbade av inbördeskrig och oroligheter ett förflutet som ett proxy-slagfält för det ideologiska kriget mellan dåvarande Sovjetunionen och US(&)A. För att stärka sin position i ett Afrika där Sovjet hade skaffat sig en allt större maktställning valde USA under president Kennedy att liera sig med Belgien, som på den tiden besatt stora landområden i centrala Afrika. Det var dock ett Belgien som fått utstå kritik för sina historiska illdåd och vanstyre i samma region, och man tvingades 1960 utropa Kongos självständighet, vilket snart följdes av landets första fria val. I dessa val segrade en handlingskraftig man vid namn Patrice Lumumba. Även om det kan tyckas lämpligt med en företagsam ledare för ett land i stort behov av stabilitet och ett handfast styre, så delades inte denna åsikt av alla. Lumumbas smekmånad som Premiärminister skulle dock inte komma att uppta några större tidsdimensioner, då det snart stod klart att en utbrytargrupp ledd av en man vid namn Moise Tshombe tagit makten över den mineralrika Katanga-provinsen, belägen i sydöstra Kongo. Lumumba satte då hårt mot hårt, och försökte per omgående att återta makten över regionen. Då majoriteten av landets rikedomar stod att finna i denna regionen, var det av stor av vikt att inbegripa Katanga i det som skulle komma att bli Lumumbas nya stat. Lumumbas anspråk på Katanga ogillades dock av Kongos forna kolonisatörer, då dessa inte hade några planer på att släppa greppet om regionens naturtillgångar - några man ansåg sig ha betydligt större utsikter att säkra genom nickedockan Tshombe än den alltför självständige Lumumba. Efter 12 veckor på sin post mördades således Lumumba under tillsyn av belgiska officerare. På detta följde ytterligare kaos, och perioden mellan 1960-1966 brukar allmänt refereras till som 'Kongokrisen'. Detta tillstånd var något som passade Belgien alldeles utmärkt, då man återigen kunde exploatera de hett eftertraktade mineralerna i godan ro. Det var för övrigt i sina behjärtansvärda bemödanden att medla under Kongokrisen som FNs dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld omkom i en flygolycka 1961. Det florerar envisa rykten om att han skulle ha blivit mördad, och att mordet skulle ha initierats av CIA, då amerikanerna, och framförallt inte deras vänner belgarna inte hade något intresse av en lösning på konflikten. 

Om jag nu får tillåta mig själv att hoppa över en rad (inte alls oviktiga) händelser, så slutade sedan Kongokrisen 1966, strax efter det att en man vid namn Joseph Mobutu med militärt stöd från västmakterna tagit kontrollen över landet, för att sedan utropa detsamma till en enpartistat. Mobutu antog skulle efter några år vid makten komma att anamma epitetet 'President Mobutu Sese Seko Kuku Ngbendu Waza Banga', vilket fritt översatt betyder 'Den allsmäktige krigaren som, till följd av sin uthållighet och oböjliga vilja att segra, går från erövring till erövring, lämnandes ett spår av eld efter sig'. 

Joseph Mobutu iförd en smakfull stass

För den framsynte, och förmodligen även för dennes mer inskränkte vän, så framstår det knappast som någon större överraskning att Mobutus år vid makten med ett ord kan klassificeras som 'despotism'. Under sina 32 år vid makten lyckades han genom en systematiserad exploatering av landets rikedomar ansamla en enorm personlig förmögenhet, uppskattad till $5 miljarder. Mobutus styre sägs ha gett upphov till uttrycket 'kleptokrati', ett begrepp som nästan känns smickrande för denne man. Efter att vid hans makttillträde ha varit rankat som det näst mest industrialiserade landet i Afrika, näst Sydafrika, fick man successivt se sig passerade av andra länder. Idag är man rankat som världens mest underutvecklade land utefter flertalet måttstockar, bland annat BNP/Capita, vilket efter köpkraftsjustering ligger på $400 per invånare och år. Ytterligare bevis för Mobutus vanstyre går att finna i bristen på vägar i dagens DRK, där man idag endast har 225 mil av vad som betraktas som 'säkrade vägar'. För att slå spiken i kistan beträffande Mobutus oöverträffade försumlighet av sitt eget folk, vänder vi oss till mordstatistiken i huvudstaden Kinshasa, vilken enligt uppskattningar var högst i världen bland världens alla städer under slutet av Mobutus styre på 90-talet. Staden sägs ha varit lika farlig att vistas i som Bagdad var under Irak-kriget.

Under åren som enväldig President gjorde Mobutu enligt egen utsago vad han kunde för att utradera post-kolonialismens döda hand - en hand som onekligen låg som en kvävande filt över landet. Huruvida hans åtgärder gynnande landet går inte helt oväntat att ifrågsätta. Där namnbytet till Zaïre och även flaggbytet går att rättfärdiga, genomfördes det även mer dubiösa reformer. Exempelvis kan förstatligandet av merparten av landets industrier starkt ifrågasättas, då detta i praktiken inte ledde till något annat än att Mobutu själv fick skaffa byxor med än mer töjbara fickor. Under de sista åren vid makten tvingades han dela denna med en form av opposition, till följd av utbredda protester runtom i landet. När Mobutu till slut tvingades fly landet 1997, går det knappt att med ord beskriva hur förfallet landet var, på såväl institutionell som moralisk nivå. Det råder inga som helst tvivel om att detta är något som än idag påverkar landet i allra högsta grad. Joseph Mobutu dog i exil utav prostatacancer, endast tre månader efter att han tvingades fly landet. Att dö var nog det bästa den mannen gjorde i sitt liv.

Zaïres (1971-1997) flagga

Fortsättning följer...