Independence Day

Igår var det Ugandas självständighetsdag tillika nationaldag. 51 år har förlöpt sedan man skildes från det brittiska kolonialväldet, vilket man hade tillhört sedan 1894. Vad passar då inte bättre än att ge en resumé om vad som har skett i landet sedan den nionde Oktober 1962. Detta kan för övrigt ses som en liten försmak av vad jag tänkt återkomma till i en serie om uppmärksammade såväl som ouppmärksammade problem i utvecklingsländer.

Det är någorlunda vedertaget att forna kolonier vars livslott föll på att tillhöra Drottningens domäner upplevt ett relativt sett bättre eftermäle sedan deras frälsare övergett dem. Detta då britterna tenderade att lämna länderna med relativt sett starkare institutioner, högre utbildningsgrad bland lokalbefolkningen samt att olika etniska grupper inte ville slita struparna av varandra så fort de fick chansen till följd av favoriseringar under koloniseringen. Annat var det med belgarna, och värst av alla belgare var Kung Leopold. Som väl var för mänskligheten tillhörde Belgien inte de största av imperialist-staterna under slutet av 1800-talet, men det var en klen tröst för det Belgiska Kongos invånare. I sin jakt på rikedomar (framförallt gummi och elfenben) röjdes allt ur hans väg, inklusive uppskattningsvis två till femton miljoner kongoleser (eftersom invånarna inte betraktades som människor var det ingen som hade någon anledning att hålla räkningen, och därav osäkerheten). Om ingen gjort det förut, så skulle jag nog vilja benämna honom som ett av de mest hänsynslösa och vidriga kräk som historien skådat, i paritet med Stalin, Hitler och... Hutuerna i Rwanda. Dessa historierna vet ni naturligtvis redan allt om, men om ni inte har järnkoll på den sistnämnda, så kan det nämnas att den indirekta orsaken till att 800'000 Tutsier blev brutalt slaktade i Rwanda under sex fruktansvärda månader 1994 var ett f.d. vanstyre. Ett belgiskt sådant.

 Kung Leopold II av Belgien

Även om Uganda skötts bättre än sina grannar i söder och väst, var det inte bättre än att man sju år efter självständigheten själva drabbades av maktfullkomlig despot. Denna mannen hette Milton Obote, och var faktiskt ledare för ett av de två partier som styrde i en gemensam koalition från dagen då landet erhöll självständighet. Men så plötsligt en dag så fick han en idé, och inte vilken idé som helst, utan en riktigt usel sådan. Han bestämde sig för att det där med koalition var något som inte på något vis matchade hans egna ambitioner, så han hoppade helt sonika av denna, och ändrade konstitutionen simultant som han utsåg sig själv till enväldig president. Det märkliga är att konstitutionen förhindrade allt vad enväldighet hette, och att för att ändra konstitutionen så att den tillät just detta var man tvungen att vara enväldig härskare. En omöjlig lösning kan tyckas, men Obote lyckades på något vis genom att reformera innan någon hann reagera, och vips så låg landet för hans fötter. Obote regerade i enlighet med hur en despot förväntas leda ett land under två år, innan han regelvidrigt blev avsatt då han var på ett statsbesök i Singapore. Och inte av vem som helst, utan av sin högra hand, tillika militärchefen. Idi Amin Dadas, eller för att citera honom själv - "Messias" - tid var kommen.

En något framtung Idi Amin Dada men med ett bättre bakåtlut

Hur Idi Amin styrde landet, eller snarare hur han inte styrde landet är inget jag har för avsikt att gå in i närmare detalj på nu, utan jag nöjer mig med att säga att efter det att Amin efter åtta års veritabel misshandel av sitt land blivit avsatt, lyckades den f.d. despoten Obote återigen komma till makten. Denna gång folkvald. Dock fanns det en större gruppering av människor som inte gillade att Obote återigen kommit till makten, och hans sista sex år vid makten kom att kantas av ständiga inrikesproblem, framförallt då med en gerillagrupp som gick under benämningen NRA. 1986 lyckades NRA med sitt mål - att få Obote avsatt - och NRA kunde tillsätta sin egen ledare som ny president. Denna ledare heter Yoweri Museveni, och är än idag president i Uganda. Huruvida han är en bra president råder det delade meningar om idag, även bland intellektuella. Hans motståndare säger att landet i princip stått stilla under hans 27 år som regent (folkvald sådan, även om Museveni liksom sina föregångare ändrade konstitutionen så att han kunde sitta obegränsat med mandatperioder), och att korruptionen är värre än någonsin. Vad hans förespråkare gillar hos honom vet jag inte exakt, men det är klart att i skenet av hans föregångare är det svårt att framstå som annat än from. Hans förkärlek för cowboy-hattar gör nog även det sin beskärda del för att bidra till den bilden.

 Ugandas John Wayne

I nästa inlägg lovar jag att lägga upp lite mer bilder och berättelser från min egen vistelse här, men då gårdagen var just den dag det var kunde jag inte missa tillfället att skriva lite om Ugandas historia.